Sverige

Hemma igen sen ca en och en halv månad. Tänk va fort tiden går! Sommaren har förgyllts av medlemsvärvning åt amnesty, varav två veckor innanför ringmurarna på Gotland. Har nog aldrig kännt så många blickar och suckar av lättnad som när vi fyra amnestytjejer drog våra rullväskor genom staden och ner mot hamnen. Tror vi lyckades fråga i stort sett varenda Visbybo minst fem gånger var.
Har även hunnit med en hel del återseenden av vänner och släktingar. Det är lustigt hur självklart det känns att vara hemma igen. Jag fattar knappt att jag har varit borta. Inte helt bra ibland dock då jag stundvis kan tro att saker som hände förra sommaren utspelade sig för två dagar sen. Vad kan jag säga, det var sommar när jag åkte och det var sommar när jag kom hem.

Vad gäller bloggen har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska fortsätta eller inte, det får bli som det blir med den biten.

Kwaheri Nairobi

Nu lämnar jag snart detta fantastiska land och fantastiska år. Det har hunnit hända så mycket det här året och det känns lite sorgligt. Det kommer bli otroligt kul att träffa alla där hemma igen men samtidigt kan jag just nu inte bli av med känslan att det här kommer aldrig igen. Kenya finns kvar men inte det här, inte den extremt speciella situation vi levt i. Jag kommer aldrig att bo med alla de här människorna igen, ta mig fram genom skolbuss och citi hoppor, leva under så här stränga regler och allt vad det inneburit. Vi har haft så kul det här året och jag kommer verkligen att sakna det här landet och att bo ihop med mina tjejer. Känslan av att alltid kunna gå in på någons rum, alltid ha någon att prata med, att det verkligen alltid finns någon som vill göra något (om det så bara är att se på film).

Samtidigt kommer jag hem till så mycket. Min familj, mina vänner och mitt liv. Jag saknar att ha fullt upp, att knappt veta vad jag heter utan min kalender, att komma hem sent och att känna stressen. Jag ser helt enkelt fram emot att komma tillbaka till mitt kära gamla liv. Sen har jag med mig i bagaget: alldeles för tunga resväskor, tre fantastiska flickor och en helt underbar erfarenhet.

Nu ska jag se på ett program om dinosauriernas diet, vadå skjuta upp packningen?

? dagar kvar

Imorgon är det dags för studenten, och förkylningen är fortfarande kvar. Men det ska nog bli bra. Först är det champagnefrukost i Nationalparken, sen är det fika i biblioteket följt av utspring och därefter är det firande vid poolen. På kvällen är det middag på Stanley hotel följt av horseman eller blue times, har inte riktigt bestämt oss än. Med det ska nog bli bra alltihop.

Lite mer oroväckande känns det dock att jag just nu inte vet när jag åker hem. Lämnade biljetten till Matthew för konfirmering och när jag kom hem hittade jag den på dörren med en otydlig lapp om att det inte är KQ 104 utan KQ 102 som går 23.50 och inte 10. 45. Frågan är bara vilken dag... Jessicas pappa var nämligen snäll nog att gå in på Internet för att kolla men det visade sig att det går en KQ102 varje dag. Det här kan bli spännande, jag menar jag har en biljett men informationen på den gäller tydligen inte längre...

6 dagar kvar

Förkylningen vann, jag stannade hemma idag. Fick därför skjuta upp matteprovet tills imorgon, sista provet någonsin! Borde verkligen plugga men med så få dagar kvar tycks jag fastna överallt. Även om jag älskar den här biten med att bo på internat så är det ganska negativt när man behöver plugga. Salomon gjorde ginger te åt mig så att jag förhoppningsvis ska bli lite bättre och sen satt jag nere i matsalen alldeles för länge för att sedan komma upp till korridoren för att sitta på olika rum alldeles för länge. Nu ska jag snart gå och räkna matte, måste bara få iväg min sommarlovskortbeställning först. Jag överlever inte en dag utan slkort i Stockholm!

perfekt tajming

Kul. Min sista vecka i Nairobi och jag börjar bli sjuk, inte lite sjuk heller. Trots två treo känns mitt huvud som en uppblåst ballong. Det här har varit på väg i flera veckor men jag har gjort allt för att hålla mig igång. Tyvärr verkar inte min kropp vara lika lättlurad som jag hade hoppats, även om jag fortsätter göra allt för att komma undan. Köpte till och med hem en färskpressad apelsinjuice för att få i mig lite c-vitamin. Problemet är bara att om jag stannar hemma en dag får jag inte lämna området på kvällen, inte så kul när man har mindre än en vecka kvar. Nej som sagt det blir till att fortsätta luras. För köra på juice, vitlök och te diet den här veckan. Sen kommer jag väl inte ur sängen när jag kommer hem istället. Aja så länge jag inte ligger sjuk på studenten!

Kan allt köpas för pengar?

Igår när vi fyra hade vår sista halv ett kväll med bara oss var jag med om en skum sak. Det var en man (med betoning på man) som kom fram till mig och talade om att han slagit vad med sina vänner om att få kyssa mig, då skulle han få 10 000 shilling, ungefär 1000 kr. När jag nekade försökte han övertala mig genom att erbjuda mig hälften. Men hur kan ett gäng män som antagligen var äldre än min pappa tycka att det är okej att ens ge sig på en 19åring? Jag orkade inte riktigt bry mig utan ljög bara ihop någon historia om en supersvartsjuk pojkvän, så att mannen skulle gå någongång. Han stod nämligen kvar en stund och försökte med att jag ju inte kunde vilja att han skulle förlora så mycket pengar. Synd för honom att han gick med på ett så dumt vad säger jag bara. På något sätt är det här så typiskt Nairobi. Här tror männen att de kan göra precis vad de vill och att ALLT kan köpas. Tyvärr valde mannen fel tjej, jag kan inte köpas!

Var tog Burma vägen?

Hela hösten rapporterade tidningarna om situationen i Burma. Svenskarna spenderade tom en dag i rött för munkarnas skull. Men vad hände sedan? Jo då kom Tibet och helt plötsligt diskuterade hela världen om OS i Kina bör bojkottas. Något som egentligen fanns på tal redan under höstens situation i Burma. Men nu då när OS frågan är en av de mest debatterade frågorna och tom tillägnats en egen flik på både DN och Svd:s hemsidor, då nämner man inte ens Burma. Jag har själv inte tagit ställning till om jag tycker OS bör bojkottas eller ej, däremot tycker jag inte att man får glömma Burma när man trycker på Kina. Både Kina och Ryssland har använt sina veton i FN:s säkerhetsråd för att få bort omvärlden från Burma, men Kina är det land med klart mest inflytande. Kina är viktigt för Burma, viktigare än något annat land. De enda som egentligen har en chans att påverka Burma är just Kina, som i stort sett hjälpt militärregimen. Kina har under lång tid varit delaktiga i kontrollen av Burmas befolkning. Nu när landet råkat ut för en kraftig jordbävning och föga förvånande knappt släppt in några hjälparbetare är Kina viktigare än någonsin. Redan i höstas när jag skrev mitt slutarbete i FN-kunskap om just Burmafrågan kunde jag konstatera att vad både Kina och Burma väntade på var att stormen skulle blåsa över och mediarapporteringen sluta. Det var också precis vad som hände. Ska vi bojkotta OS i Kina ska vi göra det ordentligt, inte lite halvt. De mänskliga rättigheterna är ju inte direkt på topp i Burma heller.

Vem sa att Nirobi var efter Stockholm?

Internet tillbaka efter några dagars frånvaro. Komiskt hur precis alla som har lösenordet till serven lyckades vara borta samtidigt. De flesta var ute i bushen på någon galen biltävling där man ska navigera sig fram till målet på kortast möjliga sträcka, sen att det innebär nedfirning för stup och liknande är sådant som hör till. Kanske lite ovanlig sport för en rektor dock.

Just nu försöker vi mest nu njuta av vår sista tid i Kenya samt bli klara med skolan. Det börjar se ut precis som i början igen, alltid proppat runt poolen för att alla är så stressade över att hinna bli bruna. Har varit "vinter" här de senaste två månaderna. Får försöka ta och lägga mig där själv någon dag vilket då blir för första gången någonsin. Vad kan jag säga det är inte riktigt min grej att ligga och sola utanför matsalen.. Räkna alltså inte med att jag kommer vara särskilt brun när ni ser mig!


Det här är vad vi gjorde i söndags... Tänker dock inte avslöja något, alla ska få sin chans att se själva. Dvs när den kommer till Sverige om sisådär tre veckor. (Skadeglädje är den enda sanna glädjen)

Propaganda?

Imorgon ska kartongerna skeppas iväg vilket inneburit att hela eftermiddagen har ägnats åt packning och tejpning. Verkligen skum känsla det där att packa, vår tid här håller verkligen på att rinna ut… Men hur som helst så var det ju det där med tejpningen. Eftersom vi helst vill att kartongerna ska håll ihop hela vägen gällde det att använda en ordentlig tejp, och varför då inte en som utmärker min kartong tänkte jag. En tejp som gör att pappa genast vet vilken som är min när det är dags för hämtning.Men sen var det ju det att hela internatet behövde en ordentlig tejp vilket gjorde att både den ena och den andra bad om att få låna min. Efter ett tag kom jag också på att det var perfekt om de Arlanda lådor som ska till Stockholm har den här tejpen medan de som ska till Uppsala har vanlig. De sa inte heller emot med tanke på att det för deras del betyder att deras föräldrar får köra till Sundbyberg istället för Uppsala, en aning närmare. Själv stod jag mest och skrattade nöjt för mig själv när jag tittade på alla lådor. Varför? Jo för att om några veckor kommer det komma ett stort lass kartonger från Nairobi till både Arlanda och landvetter täckta med… unga socialdemokrater tejp. Får hoppas att inte föräldrarna börjar gråta bara.

Det är så här man sprider sitt budskap! och ja, jag är lättroad

Årets händelse

Nu börjar det, årets händelse! Eurovision song contest 2008! Här sitter vi nu ihoptryckta, elever, boarding föreståndare och gäster. Vi har laddat upp med popcorn, täcken och datorer. Måste ju ha lite kontakt med Sverige under en så här viktig kväll! Hitills har jag bara hunnit bli deprimerad av förra årets vinnare som jag fortfarande inte tycker är bra!!

Kan inte låta bli att tänka lite på ssu när jag ser det här, jag har trots allt sett de senaste tävlingarna i ssusammanhang. Förra året var det afrikakonferensen, året innan det bommersvik och nu Kenya, ska bli spännande att se var jag är nästa år...

I lågornas sken

Under vårens melodifestival var Nordman tillbaka, denna gång med en låt om häxprocessen. Många fnös åt låten och tyckte det var överdrivet och töntigt, ett onödigt försök att synas. Häxprocessen var ju för evigheter sen, eller? Idag hittade jag en tidningsartikel utaför expeditionen som fick mig att tro att jag såg i syne. Artikeln handlade om just häxprocesser, men artikeln var inte i dåtid, den var i nutid och den var Kenya. Det krävdes ett förtydligande av min lärare för att jag skulle tro på vad jag läste. Elva personer ihjälbrända pga trollkonst. Jag har svårt att ta in att det här skett i samma land som jag befinner mig i. Kenya, mitt hem för tillfället. Det är i och för sig inte första gången jag känner så här i år. Kan tycka att jag borde vant mig vid det här laget.

Hur ska jag klara mig utan toi?

Idag har varit en intensiv dag. Intensiva dagar i Sverige tar slut när man går hem, här fortsätter de genom hela dagen, ibland även till nästa. För att komma undan lite gick jag, Jessica och Mikka till Toimarket och shoppade. Blev riktigt nöjd med dagens kap. Det blev bla ett par klänningar, fem tantkjolar och för att inte glömma ett par converse för 60 kr. Hur ska jag någonsin klara av att shoppa i Sverige igen? Allt det jag köpte idag gick på mindre än vad en H&M klänning kostar i Sverige. Sen slår ju det här ut landets inhemska marknad. Skänk aldrig kläder i insamlingslådor!!!

Jag fick i alla fall ett ordentligt uppvaknande imorse med EU debatt, jag och en till tjej var för medan resten var osäkra och kritiska. Känns som att jag pratade i stort sett hela lektionen. Jag fick bla frågor med inledningar som "men Alexandra, du som socialdemokrat...". Har fått höra en hel del sånt på sista tiden, eller som vid en annan samhällslektion "Alexandra, ssu är ju mot NATO, varför?" som min kära lärare sa. Nämnde jag att alla samhällslektoner börjar 8.30, vilket på sista tiden inneburit ca 15 min efter att jag vaknat. Skulle i alla fall vara kul om mina högstadielärare såg mig nu, de som varje utvecklingssamtal i fyra år sa "du måste börja räcka upp handen och prata". Som sagt, de skulle se mig nu.

Lake Magadi

Igår var vi på internatutflykt, årets sista som Peter så gulligt påpekade. Det var härligt att komma bort lite och göra en ordentlig utflykt. Blir lite stressad ibland över vad jag egentligen gör med min sista tid här. Det finns så mycket jag fortfarande inte har gjort, inte har sett. För att lugna mig själv finns det fortfarande mycket jag inte sett och gjort i Stockholm också, trot eller ej. Nya stockholmstips har jag verkligen fått det här året, fik och klubbar jag bara måste besöka och andra små guldgruvor som jag tydligen missat totalt. Här finns folk från alla delar av vår underbara stad som alla har olika guldgruvor, som jag nu ska testa på.

Hur som helst blev gårdagen full av bussresor, helt otroliga utsikter och bad i något som såg ut som en stor vattenpöl men innehöll en helt sanslöst varm källa där vi satt och kokade. Det var det närmaste jag kommit ett badkar sen augusti.

I Kenya finns det en befolkningsgrupp som heter Maasaier och som av olika anledningar skapar en del uppmärksamhet och blivit något av en turistattraktion. Det är inte helt ovanligt att alla turister stirrar och pekar så fort de ser en. Därför var det en skum känsla när vi igår vid sjön satt och åt lunch samtidigt som vi blev totalt utstirrade av några maasai ungdomar, det var verkligen ombytta roller.


Den här bilden tog Jessica igår. Kan det bli mycket vackrare?

Vegetarisk kost = järnbrist

Mitt största argument mot att inte äta kött har alltid varit att människokroppen är gjord för att äta kött. Trots det har jag nu när jag själv slutat äta kött, helt glömt bort den biten. Jag har varit helt slut i flera veckor vilket jag skyllt på stress och en förkylning som gror. Så idag kom jag helt plötsligt på det, jag äter inte kött. Jag glömde bort mitt egna argument och har fått ta konsekvenserna. Nu har jag i alla fall köpt tabletter med vitamin- och järntillskott som ska ersätta det jag förlorar. Jag har i alla fall fått det bevisat, kroppen är gjord för att äta kött, sen har jag aldrig varit bra på att göra det som är bäst så jag ska nog fortsätta att inte äta kött ett tag till. Men jag tycker om att ha rätt.

Nairobilivet

För några dagar sedan fick jag en underbar nyhet, sex and the city filmen har premiär här redan 30 maj och jag kan garantera att vi kommer vara på plats, i högklackat och allt!

Annars fortsätter mitt en aning surealistiska liv som vanligt. I helgen provade jag och Nadja på hästkapplöpning, inte riktigt min vanligaste helgsyssla men kul att prova på. Tror inte det är någonting jag ska se på ofta men vi hade kul i klänning och klackar, lite synd att vi inte hade några hattar dock. Höjdpunkten var helt klart när fem fallskärmshoppare landade på banan med den kenyanska flaggan.

På skolan är den hetast disskussionen just nu hurvida Gunnar ska få stanna eller inte. Någon ur personalen (gissningsvis PeO) har ställt fram en stor bur som har lett till stor upprördhet hos vissa. Själv ser jag det som en eventuell fosterhemsplacering. Skolan kanske inte är den bästa miljön för Gunnar att leva i och därför ska de försöka hitta en bättre. Bara det inte är något djurhem där han får leva i bur, för då kommer även jag börja protestera.

En bild säger mer än tusen ord

Gunnar, Gunnar, tänk vad du ställer till det

För några månader flyttade den här krabaten in på skolan. Av någon anledning har han valt att oftast sitta uppe hos oss treor vilket gjort att folk knappt vågat gå upp och ner för våra trappor med rädsla att han ska attakera. En aning problematiskt när det är skola, som igår när en viss person inte vågade gå ner så att jag fick hämta upp tyskaläraren så att tde hade lektionen hos oss istället. Ingen ska påstå att vår skola inte är flexibel! Själv är jag inte rädd för honom men jag kan tillägga att han är större i verkligheten än vad han ser ut på bilden och visst kan jag ibland känna lite obehag speciellt när jag råkar ha en banan i handen, något som inte är helt ovanligt här.

Dubbel effekt

Om det är något jag uppskattar så är det kenyaners vänlighet. När jag nu på kvällen åkte till Junction för att variera mitt vanliga kaffe med en vaniljlatte började killen bakom disken som valigt småprata lite. Efter att jag berättat att jag suttit och pluggat hela dagen och att det även var min plan för natten kom han fram till att min kaffe behövdes göras starkare. Han gjorde alltså en till kaffeshot som han hällde i och helt plötsligt var mitt kaffe dubbalt så starkt. Det var verkligen precis vad jag behövde!!

"Helst av allt skulle jag vilja flytta till ett land som inte tar emot invandrare" Sagt av anonym som svarat på Nadjas enkät om fördommar. Smart kille, det skulle jag vilja se honom lyckas med

Nu är det intensivt

Det är helt otroligt, jag kommer in på bloggen. Det var ett tag sen.

Vi hade det hur bra som helst i Tanzania. Bussresan var lång men gick förvånansvärt bra, vi fick till och med frukost på vägen dit. När vi åkte hem var vi omkring sex personer i hela bussen så vi hade gott om plats att breda ut oss.
Även om det på det stora hela gick bra blev det självklart ett par missöden (this is Africa) som att vi blev avsläppta vid fel station trots att vi upprepade gånger talat om vart vi skulle av och att i stort sett hela bussen var trötta på vårt tjat. Vi kunde inte göra annat än skratta där vi satt längs vägkanten i mökret vid elva på kvällen med några män runt oss, vi som i vanliga fall inte får gå ut efter mörkrets inbrott. Men som sagt allt slutade bra. Vi hann både sola på Zanzibar, shoppa i Dar es Salam och lära känna tjejerna på skolan.

Dagen efter vi kom hem började de, i vanliga fall, tre intensivaste dagarna på året. Först fyllde jag år, sen var det valborg som här firades med en brasa på skolgården och sen fotboll på Gipsys. Dagen efter det vár det första maj som jag för första gången på kanske tio år använde till att sova ut, skum känsla.

Nu är det projektarbete som gäller, imorgon ska det in och jag har en otroligt obehaglig känsla av att något kommer gå fel. Kanske för att tekniken den här våren har gått så fel det bara är möjligt, att mitt USB-minne sen sedan en vecka är borta och att jag självklart tappade den externa hårdisken i golvet precis innan jag skulle lämna den till killen som ska sätta ihop hela årsboken. Nu väntar jag bara på att få höra att allt arbete gått förlorat och att det bara är att ge upp. Nej jag känner mig inte särskillt optimistisk just nu.
Aja imorgon är det i stort sett över, även om det kommer vara lite arbete med boken kvar. Sen är det bara att ställa om hjärnan för på fredag är det nationellt prov i matte c. Efter det ska jag fira genom att inte skänka skolan en enda tanke, på några dagar i alla fall!

Tanzania

Nu lämnar jag Kenya några dagar. Jag och Nadja ska bege oss till Tanzania där vi råkar ha varsin kompis som är utanför Dar es Salam med internationella gymnasiet i Stockholm. 05.30 hämtar taxin oss imorgon (idag) och vi kör på inte sova varianten, vi har ju trots allt en 12 timmars bussresa att sova på imorgon. Får hoppas att det går lite bättre än i julas bara, på många sätt. Förra gången fick jag en chock då min pappa visade mig aftonbladets rubriker "Kenya brinner", har nog aldrig haft en så obehaglig känsla i magen som jag hade när jag satt på bussen från Arusha till Nairobi. Kommer ihåg hur vi i gränskontrollen såg nyhetssändningar från Nairobi och och hoppades att det var ett hopklipp då vi annars gett oss in på något otroligt dumt. Som tur var kom vi fram till ett lugnt Nairobi, dvs inte en enda människa på gatan.
Den här gången ska det nog gå bättre...

Vad har jag satt igång?

Jag anade snabbt oråd när jag i fredags hörde hur det lät under bordet. När jag såg upp hade jag tre pistoler (läs spadar) riktade mot mig och innan jag visste ordet av var kriget igång. Efter ett tag tog jag mina matteböcker och flydde upp till korridoren där jag tänkte söka skydd och kanske lite hjälp. Jag fick ingendera. Killarna följde efter mig upp och min vän Nadja som jag sökte hjälp hos sa bara bra jobbat till killarna (men hon fick sitt straff då de tillslut gav sig på henne med). Hur som helst så lärde jag då pojkarna var jag bor och för en liten stund sedan var de tillbaka igen, denna gång med våra långa sopskyfflar. Hur ska det här sluta?

Jämställdhet, vad är det?

I Sverige talar vi främst om lika värde på arbetsmarknaden oavsett kön, här skulle man mer behöva tala om människors lika värde i livet oavsett kön. Här finns det klara regler för vad du får göra som tjej och inte. Du får inte ha vissa yrken, som skolans städerska som egentligen är bilmekaniker men självklart inte får jobb som det. Du får absolut inte dricka öl, tro det eller ej men precis det blev mina vänner tillsagda för någon vecka sedan av en servitris. Det är inte helt ovanligt att inte bli tilltalad eller bara heta "friend" så länge en man är med, detta fick jag själv känna på en del under min praktik på två olika skolor i Kibera. På den sista skolan var det visserligen mycket bättre men jag upptäckte en dag hur rektorn som annars alltid var pratsam och glad inte ens såg mig när jag var där på besök samtidigt som han gav en äldre man en rundtur. Jag existerade inte längre. Det tråkiga är att många kvinnor här är så vana vid systemet att de inte ens reagerar längre, de finner sig i det och lever efter dem. Men de gör inte bara det, vissa försöker få oss som inte lever efter det att inse hur man egentligen ska bete sig. Här om någonstans skulle det behövas tjejnätverk så att kvinnorna inser att situationen kan förändras!

Nyhetstorka?

Såg på svenska rapport igår (mitt sätt att försöka hänga med i vad som händer i Sverige) men det måste varit den tråkigaste sändningen någonsin. Inte nog med att halva handlade om bandy och ishockey, de hade dessutom ett långt inslag om prinsens misslyckade racingkarriär. Har de nyhetstorka på svt? Jag kan ge dem massor med uppslag, som helt klart är mer intressanta än prinsens bilkörande!

Själva har vi mogekees som springer runt på gatorna och skapar upplopp, i veckan när vi gick från Junction blev vi tillsagda av en bilist att snabba på då det var "trouble behind". Nu på eftermiddagen medan jag satt hemma och räknade matte var mina vänner på fotoutställning om valet och dess efterföljder där de bla fick se bilder på en man som fått huvudet avhugget, barn i kistor och allt vad våldet innebar.
Skulle inte ens våga tala om för en kenyan vad som kan räknas som nyheter i Sverige

Hemresan närmar sig med stormsteg

Om ca en vecka kommer Ullis hem till Sverige, hon och jag lämnade Sverige ungefär samtidigt så att hon nu åker tillbaka får mig verkligen inse att det är min tur snart. Dessutom går det inte en dag utan att jag blir påminnd om det av någon här. Inte bara är det få veckor kvar, de går så förfärligt fort. Känns snarare som att de består av två dagar än sju. I höstas räknade vi hur länge vi varit här, nu räknar vi hur lite tid vi har kvar. Tecknen är verkligen överallt, just nu blir jag påmind om det varje gång jag ska försöka hitta mina kläder då allt för tillfället är nerpackat i resväskor för att jag ska få en bild av hur mycket jag kan ta med mig på planet och hur mycket jag måste skicka i kartonger. Vi fick nämligen hit dem i veckan och vi ska skicka iväg dem inom de närmsta veckorna. Jag har lite mer packning nu än när jag åkte hit om man säger så... Sen i tisdags har jag även tiderna för hemresan klara.


Det är inte så att jag inte ser fram emot att komma hem, tro mig det gör jag verkligen. Träffa alla vänner, familjen och att få mitt liv samt min myndighet tillbaka är det jag längtar mest efter. Samtidigt är jag livrädd, helt stört hur nervös jag är över att komma tillbaka till mitt gamla liv och alla där hemma. Sen är det ju det där med att lämna allt här. Nu har jag ju vant mig med min vardag här och känner mig riktigt hemma. Dessutom kommer jag sakna att bo med mina tjejer. Jag som alltid varit ensambarn och tyckt det är skönt att få vara för mig själv har blivit helt sällskapssjuk och umgås med folk dygnet runt. Visst stänger jag in mig på rummet ibland men det går sällan en hel timme utan att någon knackar på eller att jag hör hur de pratar om något spännande utanför dörren så att jag bara blir tvungen att lägga mig i. Jag kommer verkligen sakna vår lilla korridor!

Nästa helg ska jag träffa min vän Sara, som då blir den första vännen hemifrån som jag träffar sen augusti. Nervöst.

Så var det klart

Så har vi en regering igen! Det var en lång väg hit men nu är det klart, PNU och ODM har enats. Återigen fick jag beskedet genom vakternas radio, vad skulle jag ta mig till utan dem?

29.4 år

Jag som var nojig över att fylla 19. Av någon anledning har jag något emot just den siffran men enligt vuxenpoäng.com kan jag vara lugn, jag är egentligen 29 år dvs fyller 30 nästa gång och inte 19. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här... Speciellt när min kära vän Mikka som sitter brevid blev 17. Bara för att jag älskar kaffe, kakor, julpynt och hellre åker till Kina än Hultsfred (som jag redan varit på). Aja det är väl bara att acceptera min sanna ålder!

Ödet?

Just nu börjar nästan tro på ödet, och att det inte vill att jag ska plugga på högskolan. Med ett inaktiverat konto, bara ett fåtal dagar kvar till ansökan, en antagningsenhet som inte svarar på mina mejl och ett internet som är så segt att jag i stort sett aldrig lyckas komma in på studera.nu så börjar jag verkligen känna att det kanske inte är menat för mig att börja plugga i höst. Jag var inte helt säker på att jag ville det överhuvudtaget men jag ville i alla fall söka, nu när jag till och med lyckats få hit universitetskatalogerna och allt. Men som sagt, ödet verkar vilja något annat.

En glad överraskning

Idag när jag kom från matten möttes jag av en glad överraskning. Utanför min dörr låg ett paket från föräldrarna. Jag kunde inte sluta skratta när jag öppnade paketet, det var så otroligt typiskt min familj, knästrumpor med rosetter, "rör inte min kompis" knappar och unga socialdemokrater tejp var delar av innehållet. Min post skiljer sig en del från de andras om man säger så...

Hur som helst var det precis vad jag behövde, dock blev jag lite smågalen och tejpade först hela min dörr och sedan tvättkorgen som stod bredvid, när Janet (skolans städerska) kom in tittade hon skeptiskt på mig och frågade vad jag höll på med, jag försökte förklara men hon skrattade bara åt mig. Hon fick i alla fall en av "rör inte min kompis" knapparna som just idag kändes extra passande med tidningsrubriker som "a sad day for Kenya" med avseende på gårdagens våldsamheter i framförallt Kibera och Kisumu.

Idag har det dock varit hyfsat lugnt så det är bara att hoppas att det var ett kort återfall. Även om det finns risk för fler. Det här handlar som sagt om mer än bara valfusk.

Situationen

Måste säga att sr:s artikel om situationen i Kenya är bra. Läs den kort men riktig.

Nu får de ta och ge sig!

Ända sedan Odinga och Kibaki kom överens om att leda landet tillsammans har det pågåt diskussioner om hur ministerposterna ska fördelas, vilket lett till att det nu blivit oroligt i Kibera igen. Min lärare läste för en liten stund sen upp ett sms från Francis om att det börjar bli oroligt i området igen och alldeles nyss fick han ytterligare ett sms om att polisen gått in och börjat skjuta. Allt pga att politikerna i detta land är så besatta av pengar och poster att de aldrig kan komma överens!

illa illa

Ryssland och USA som på senaste tiden har varit hyfsat goda vänner, okej det har haft sina meningsskillnader men på det stora hela har förhållandet varit hyfsat gott. Frågan är bara hur det kommer bli nu när USA i Nato fått igenom förslaget om robotförsvarssytemet. Om det är något Ryssland är emot så är det just det. Enligt vad de sagt tidigare kan det leda till en början på ett nytt kallt krig. Visserligen har de nu under helgen lovat Nato att så inte ska bli fallet men det ska ändå bli riktigt intressant att se konsekvenserna. Ryssland vill återigen räknas som en supermakt jämbördigt med USA och detta om något sätter käppar i hjulet för den planen. Putin lär inte vara glad just nu. Som om det inte var illa nog med de nya medlemsländerna och att Ukraina i framtiden kan vara en av dem. Ska bli intressant att se vad Putin gör för uttalanden inom den närmsta framtiden.

African time

Jag har börjat komma in i det här med african time riktigt bra, dvs jag har lärt mig att alltid komma för sent då inget ändå händer i tid. För det mesta är det ganska charmigt och det är skönt att människorna här knappt känner till begreppet stress. Men det finns tillfällen då det driver mig till fullkomligt vansinne, ett sådant var i lördags när vi under högskoleprovet hade 40 minuters lunch och ingenting var klart. Som sagt i vanliga fall bryr jag mig inte men just då när min stressnivå låg på topp och jag bara hörde klockan ticka så kände jag mig riktigt trött på att inget någonsin kan vara klart i tid. Andra tillfällen då jag kännt mig riktigt trött på det hela är när vi ska åka iväg på resor och ALLTID kommer iväg minst en halvtimme senare än planerat, oftast en timme, då saknar jag Sveriges punktlighet.

How to beat you wife

Det är titeln på en bok jag köpte i en kristen bokaffär igår. Det kändes så absurt att jag bara var tvungen att ta reda på vad det var. Jag har ännu inte kommit fram till om den är helt seriös eller om den har något fint budskap i slutet. Hur som helst så verkar den riktigt intressant och de listar bla kända män som slagit sina fruar.

Får ge den en närmare titt efter att jag klarat av morgondagens högskoleprov. Ska bli intressant att se hur det går.

Nu dör jag

Nu kan sumpans barn leva min dröm. Under min högstadietid levde jag för teatern, jag skulle bli skådespelerska så var det bara. Jag skulle gå estet på gymnasiet och sedan teaterhögskolan, men av någon anledning ändrade jag mig. Hur som helst så ville jag helst av allt också gå på en högstadieskola med teaterinriktning men den enda jag hittade som verkligen hade en teaterprofil var för elever födda 90 eller senare, dvs jag var ett år för gammal. Vad upptäcker jag nu när jag går in på kulturamas hemsida? Jo de ska starta en grundskola i Sundbyberg, Sundbyberg av alla ställen. Kulturama som jag åkte tunnelbana i en timme till för att spendera mina lördagar i deras teatersalar. Aja nu har i alla fall alla barn i Sundbyberg chansen att uppleva min stora barndomsdröm. Hoppas verkligen att de tar den!

De tusen kullarnas land

Så var jag tillbaka från de tusen kullarnas land och motorcykel staden Kigali. Det är nog ett av de absolut vackraste länder jag har sett med alla otroligt gröna kullar. Sen att vårt hotell låg nedanför en sandbacke och att det regnade i stort sett konstant är en annan historia. Kan i alla fall säga att det var längesen jag var så lerig som jag varit den här veckan. Jag skulle kunna skriva flera sidor om den här veckan med allt jag varit med om. En av de intensivaste händelserna under veckan var i alla fall det första kyrkbesöket. Bussresan dit var lång så jag somnade och när jag sen klev in helt nyvaken i kyrkan och helt plötsligt stod brevid en enorm hylla full med kvarlevor och såg kläder från de döda hänga utspritt över resten av den mörka kyrksalen så var det en ganska stark känsla.
Dagen efter körde vi förbi män i rosa fängelseuniformer, dvs män som deltagit i folkmordet och som nu stod och vinkade åt oss.

Vi lyckades även tajma in Rwanda filmfestival och filmen "When I shook hands with the devil" baserad på boken med samma titel skriven av Dellair, mannen som hade befälet i Rwanda och blev så besviken på FN, mänskligheten och att han själv inte klarat av att göra mer, att han lämnade allt och under ett antal år levde som uteliggare i hemlandet Kanada. Tillslut tog han trots allt tag i sitt liv och skrev en bok om sina upplevelser. Att sitta på Milles Collin (hotell Rwanda) och se den här filmen med människor som på olika sätt upplevt det hela på riktigt var otroligt mäktigt. Ibland iakttog jag människorna runt omkring och deras reaktioner mer än själva filmen.

Som sagt det finns hur mycket som helst att berätta men nu ska jag iväg.

Nu drar jag till Rwanda

Höstångest

Jag har officiellt panik! Insåg idag att jag har ca 2 och en halv månad kvar av min gymnasietid och jag har ingen aning om vad jag ska göra när jag kommer hem. Först det faktum att försöka få ett sommarjobb utan att ens kunna gå på intervju, kände hur dåligt det lät när jag skickade iväg ansökningarna, och sen frågan vad jag ska ägna mig åt i höst. Plugga eller jobba? Båda leder till självklara följdfrågor som finns det jobb och plugga vad? Inte hjälper det att det är ca tre veckor kvar tills universitetsansökningarna ska var inne och vi inte ens fått hit universitetskatalogerna än. Mitt enda verktyg för att hitta en intressant utbildning är alltså det väldigt oberäkneliga Internet Ska bli intressant att se hur det här slutar.

Jag ska aldrig mer klaga på sl

Dagens två prov med ca fem minuters mellanrum fick mig på riktigt dåligt humör och jag kände att jag behövde komma bort från skolan lite. Fick med mig Jessica till Yaya där vi köpte svenskt lösgodis (jag vet det är otroligt) och vaniljlatte, tänk så mycket bättre allt kändes efter det. Men som vanligt blev resan dit lite intressant. Bussen som skulle ta oss dit hade både en skylt i fönstret som det stod Yaya på samt att busschauffören försäkrade oss att den verkligen skulle gå dit, men sen är det här Kenya och vad som helst kan hända. Av någon anledning ändrade de sig på vägen, tog bort skylten och släppte av oss längs vägkanten. Det var bara till och gå, sen att vi inte riktigt visste var vi var och att solen stekte är en annan historia. Vi kom i alla fall fram till slut, behöver jag ens säga att vi struntade i att ta bussen tillbaka utan gick istället. En sak har jag verkligen lärt mig här, lita aldrig på bussarna, jag skulle helt seriöst inte bli förvånad om en buss helt plötsligt skulle göra en u-sväng för att busschauffören kom på att han ville åka åt andra hållet.

En gåva från Sverige

Idag fick jag något från Sverige som gjorde hela min dag, nästan hela min resterande vistelse för att vara ärlig. Dessutom gjorde det att jag fick min älskade musik som jag inte hört sen augusti. Tänk känslan att inte ha hört sina favoritlåtar på 7 månader och sen plötsligt så finns alla där. Jag kunde inte ens bestämma vilken låt jag skulle lyssna på först och skrek till varje gång jag hittade någon som jag verkligen saknat, vilket var några stycken.

Tack pappa Per och rektor Per!

Så svenskt det kan bli

Igår hade jag en riktigt svensk dag. Började dagen med påsklunch i nationalparken. Var riktigt mysigt att äta janson, ägg och helt underbar rabarberpaj mitt i parken. Lite ovanlig påsklunch kanske och jag tror de icke svenskar som befann sig i parken tyckte vi var helknäppa med snapsvisor och allt, men det får de ta. Det enda som saknades var laxen, det får nog bli det första jag äter när jag kommer hem i sommar istället. Dagen fortsatte i alla fall med inflyttningsfest hos några svenskar och sedan schlagerfinal. Dagen skulle alltså inte kunnat bli mer svensk, inte i Kenya.
Dagens höjdpunkt måste i alla fall ha varit när vinnaren presenterades. Charlotte Perelli bjuder på en riktig show i sann schalgeranda och en av mina vänner (nämner inget namn) fällde till och med en tår av glädje.
Mindre bra kännns det att folkkära Linda Bengtzin inte fick några poäng av tittarna och en vän till M kom inte fram när han försökte rösta på just henne. Fuffens med röstningen i år igen?

Alla lika, eller?

Kan inte beskriva hur mycket jag saknar att vara en i mängden. Att inte ha alla blickar på sig hela tiden och att folk inte sitter och iakttar en bara för att man befinner sig på "fel" plats. Kom precis hem från stan. Jag och Jess ville inte shoppa så vi gick och satte oss på en kenyansk pub/restaurang med mysig balkong över shoppinggatan medan de andra letade skor. Stället var som sagt mysigt men alla var svarta, alla var män förutom några få kvinnor som var där med sina män och vi var dessutom klart yngst. Stackars servitören var helt nervös, vi bröt väl mot var enda "regel" som fanns i stort sett. Så långt gick det ändå bra men när han sen började fiffla med notan så allt plötsligt blev dyrare för oss blev vi riktigt irriterade. Det är alltid så här. Vi är vita därför ska vi betala mer men jag så otroligt trött på det. Jag har en annan hudfärg, jag är inte en utomjording även om man kan tro det ibland som alla stirrar. Vi var nästan lite sugna på att beställa in en varsin öl bara för att de skulle få stirra lite extra. Känns ibland som om jag hamnat på 50 talet. Är så otroligt trött på det här landets hierarki där den unga tjejen hamnar lägst.

Tennistalang, eller inte

Måste säga till tennistränaren imorgon att jag inte kan fortsätta. Jag har bara varit på en lektion men den sa allt om mina prioriteringar.
Tränaren: Do you know what a rally is?
Jag: Yes
T: Good, what is it?
Jag: A political meeting
T: ler och suckar på samma gång, "No not that kind of rally" sen visar han hur jag ska slå bollar mot väggen.
Insåg då att jag inte är någon sportmänniska. Behöver fredagarna till att kunna åka med praktikanterna till skolan i kibera ibland istället.

På internatet börjar det hända grejer. Idag åkte en av treorna hem och imorgon ska det komma två komvux killar, vilket vi fick veta först igår så ibland går det snabbt. Ska bli kul med lite nya på internatet, känns som det behövs.

Andra seder

Sitter med världens skrivkramp. Har blivit ombedd att skriva en text om Model un til infobladet som skolan skickar ut till alla föräldrar. Men hur sammanfattar man en hel veckas model un på en halv sida? Det finns för mycket att skriva...

Filmen jag såg i måndags var i alla fall hur bra som helst. Det var en sådan film som både får en att skratta och gråta på samma gång. Men som jag sa redan innan, det kan inte gå fel med Morgan Freeman och Jack Nicholson i huvudrollerna.
Jag har dock inte riktigt vant mig vid de kenyanska biosederna än. Innan filmen börjar visar de först hur du ska placera handväskan på sätet brevid eller i ditt knä (ser ut som säkerhetsfilmen på flygplan)kan nästan inte låta bli att känna mig dumförklarad, jag klarar faktiskt att ta hand om min egna handväska. Efter det är det i alla fall dags för nationalsången och då gäller det att stå upp rak i ryggen. Första gången kunde jag inte sluta skratta. Såg så otroligt löjligt ut med bara svenskar i salongen. Nu tycker jag det är lite charmigt men jag kan inte låta bli att fundera över hur reaktionerna skulle bli om vi införde det i Sverige.

Så lätt kommer man inte undan

Mitt model un förhör blev intsällt. Han berättade imorse att han mådde dåligt och inte kände sig på hugget, yes tänkte jag först då blir det ju mycket lättare, men icka san icke då ställde han in det istället. Aldrig kommer man undan lätt med Tobias inte. Aja det gjorde att jag fick lite extra tid och spenderade eftermiddagen på Java med Mikka istället. Inte helt fel det heller. Hur jag ska klara mig utan javas kaffe i Sverige är för mig ett mysterium men man kan i alla fall köpa med sig kaffebönor, vilket jag lätt kommer göra.

Nu ska jag på bio. Morgan Freeman och Jack Nicholson, kan det bli bättre?

En sista natt

Så sitte jag här med model un häftet en sista gång. Måste erkänna att jag känner mig rätt trött på de här resolutionerna vid det här laget. Imorgon är det i alla fall dags att grillas av Tobias, min samhällslärare som tyvärr verkar kunna allt om alla världens länders relationer till varandra. Så imorgon gäller det att ha stenkoll på Rysslands relationer till allt från Elfenbenskusten till Japan.

Mt Kenya

Nu drar jag till Mount Kenya. Var tänkt att jag skulle gå upp men ändrade mig så nu ska jag bara dit och ta det lungt istället. Åker kl 8 imorgon bitti (läs 9) och jag har inte packat än... men vad ska man göra när allt hänger på tork! Det är bara tur att man är morgonpigg.

Helgen

Har spenderat helgen med att mest ta det lungt och njuta av att inte ha så mycket i skolan som tynger mig. Var på ett charmigt glasbrukeri mitt ute i ingenstans igår och utmanade ödet tillsammans med Jessica genom att gå över en bro som kanske inte var den säkraste jag gått över, det gällde att hålla koll på vart man satte fötterna om jag säger så.
I fredags var jag i Kibera för första gången på länge. När vi körde in den vanliga vägen med skolbussen kände jag knappt igen mig. Det var verkligen inte samma väg längre. Sist jag var där åkte vi nämligen en helt annan väg in, en väg som inte var riktigt lika förstörd som den här. På skolan däremot var allt som vanligt. De var glada även om ca hälften av eleverna hade försvunnit under lunchrasten pga att de inte haft någon mat hemma och då inte orkat andra halvan av dagen.
Det var i och för sig mindre kul att vi var hela U-landsklassen den här gången. Jag har lite svårt för de här turistrundvandringarna, även om de behövs för att alla ska kunna välja praktikplats.

En sällsynt dag som ingen får missa!

Idag är det den 29 februari, en dag som i sig själv är sällsynt då den bara finns vart fjärde år. Nu i år är den extra sällsynt då sällsyntadiagnoser har valt att göra den till en sällsynt dag rörande de sällsynta diagnoserna. Just nu kan jag säga att jag inte önskar något hellre än att jag var i Sverige då jag tycker den här dagen är så oerhört viktig. Funktionshindrades frågor glöms allt för ofta borta i politiken och det finns inget parti som jag kan säga att jag tycker har en bra politik i frågorna, nej inte heller Socialdemokraterna. Av någon anledning tar folk inte till sig den här frågan på samma sätt som man tar till sig integration, äldrevård, ombildningar, kollektivtrafik, asylpolitik och allt vad det nu är. Anledningen till detta har jag ingen aning om då vem som helst av oss kan bli funktionshindrad, se bara på mig. Okej alla kanske inte stoppar sin hand i en köttkvarn men ta bara ett kraftigt synfel, något som många drabbas av på äldre dagar, det är ett funktionshinder. Att vara funktionshindrad handlar inte bara om att sitta i rullstol eller att behöva assistenter, det handlar om så oerhört mycket mer. Det handlar om hur man kan hamna i utanförskap pga att skolpersonalen inte kan hantera att barnet inte följer normen, hur människor beter sig annorlunda mot vissa människor bara för att de inte ser ut eller beter sig som vi har fått lära sig att man ska göra.

Jag kan stolt säga att det efter sommarens kongress står i SSUs handlingsprogram att vi vill ha fler specialiserade vårdenheter, tyvärr måste jag där tillägga att många som var med och tog beslutet knappt är medvetna om att det togs eller hur oerhört viktigt det är. Just den här frågan är en av dem som man ska diskutera på Nalen i Stockholm idag där politiker, representanter från sällsyntadiagnoser, den fantastiska föreläsaren David Lega och dysmeliföreningens egna Gustav and the seasick sailors ska delta. För er som inte ska till Nalen råder jag att i alla fall ta er tid att gå in på sällsynta diagnosers hemsida och tänka igenom den här dagens betydelse.

Det kan inte fortsätta som det är nu då det ska krävas människor med förankring i handikappsorganisationer för att få mening bakom orden i våra handlingsprogram. Det räcker inte att säga "arbetet med att förbättra tillgängligheten för personer med funktionshinder ska prioriteras".

Själv hade jag tänkt terra både den ena och den andra där hemma idag och inte låta någon råka gå obemärkt förbi den här dagen men då jag bor i ett U-land får jag acceptera att saker inte alltid blir som jag vill och att hotmail bara fungerar ca var tionde dag. Men jag lovar att göra så gott jag kan ändå!

ÄNTLIGEN

Just nu går jag runt med ett stort leende på läpparna. Var på Junction idag när jag såg hur folk flockades runt tvaffären och nyfiken som jag är var jag bara tvungen att kollla vad det var. Jag kan säga så här, jag kunde inte ha blivit gladare av det jag såg! På tvapparaterna kunde jag se hur Kofi Annan presenterade det efterlängtade beskedet om kenyas framtid, påskrivet av både Odinga och Kibaki. Äntligen! Efter det sprang jag runt på junction och berättade om nyheten för varenda person från skolan jag träffade (vilket var de flesta då det var den hemska grönsakspajen till middag). Kom sen tillbaka till skolan där vakten var lika glad som jag. Han hade den reaktion som jag letade efter bland människorna på Junction men jag antar att folk knappt vågar hoppas längre. Jag hade förväntat mig jubel och människor som hoppade omkring men alla agerade precis som vanligt, blev nästan osäker på om jag fattat rätt när jag så mig omkring! Men det har jag! Kenyas konstitution ska ändras, det ska vara en president, en premiärminister som är regeringschef, två vice premiärministrar och sedan ministrar från båda partier. Nu är förhoppningsvis allt klart och jag behöver aldrig mer säga, det är bara att ta en dag i taget.

Framåt, och så tillbaka igen

På sista tiden har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur långt bort förra månadens oroligheter känns. Landet är ärrat, staden jag firade jul i är totalförstörd och så är också vissa områden här i Nairobi, men framförallt är det ärrat i människors hjärtan. Trots det så försöker människor leva vidare med sin vardag, Kenya kan inte stanna. När jag var i Kibera (ett av Nairobis värst drabbade områden) sist kunde jag se skräddare som satt i sina nedbrända skrädderier och fortsatte sy. För ett par dagar sedan kom till och med majskvinnan tillbaka. Under hösten var hon räddningen mot plötslig hunger då det bara var att gå ut och köpa en nygrillad majs för en krona, men nu hade vi inte sett till henne sedan valet. Vi visste att hon levde men inte mycket mer så de flesta av oss har varit rätt oroliga. Nu när hon är tillbaka är allt häromkring, i alla fall till ytan, som det var innan jul. Nairobi försöker alltså gå vidare. Bara det faktum att man valde att hålla model un trots situationen såg jag som positivt då det blev ett ställningstagande, vardagen måste fortsätta.

Men så var det de där politikerna. De verkar inte kunna komma över sina egna storhetsvansinnen och maktlystenhet utan fortsätter bråka. Lätt för dem i och för sig med tanke på att de inte drabbas av att politiken står still, allt de bryr sig om är att själva få makten. Förhandlingarna har strandat och ODM har utlyst nya massdemonstrationer, nu är det bara att hoppas att människor är så trötta på allt att inte alla oroligheter börjar om igen. Hur som helst är vi tillbaka där vi var för ca en månad sedan då det ända man kunde säga var, det är bara att ta en dag i taget.

Kan inte låta bli att känna igen mig

i den lilla flickan Sanny som fastnade med tummen i kakformen . Jag tror att vissa barn drar till sig olyckor, oavsett hur mycket man barnsäkrar. Kände piken när min pappa idag tipsade mig om artikeln. Under min dagistid fanns det nog ingen som var på vårdcentralen oftare än jag. Jag skulle absolut upp på förstora gungor, hinna först till duschen på plaskis, leka kull på halt golv samt leksakstågtaken i lekplatsen etc. Det var i alla fall tur att det mesta hände på dagis, med tanke på hur jag såg ut ibland. Numera ramlar jag i alla fall inte riktigt lika ofta, även om vissa nog inte skulle hålla med då jag när jag är trött har en tendends att göra alla möjliga små missar. Det har bla resulterat i att jag åkt rutschelkana ner för trappor, fått totalt uppsvullen näsa efter felbedömning under pulkaåkning etc. Det måste vara en förbannelse, eller så är det bara medfödd klumpighet.

Dag 4

Idag var nog den intressantaste dagen hittills, i alla fall när det gäller våra observationer av delegationen om spelar Sverige. De har donerat 70 USD till Zimbabwe, talat mot pressfrihet i mänskliga rättigheter samt lite annat intressant. Funderar på att skicka en lapp till dem imorgon (det är så man kommunicerar mellan länderna i salen)och tala om att vi har lite olika syn på svensk politik, då också poängtera ut att jag är från svenska skolan. Fast i och för sig USA har varit uppe och talat mot Guantanamo basen så de verkar ha lika dålig koll de, även om de försvarat det med att de röstar som USA borde göra egentligen. Verkar som att vissa länder inte fattat vad det här handlar om vilket är väldigt synd.

Jag har inte fått komma upp i talarstolen idag heller men men... Något positivt är i alla fall att det är väldigt bra könsfördelning mellan talarna, känns som att det är väldigt jämt. Lite roligt med tanke på att det här landet är allt annat än jämställt men jag tror att tjejernas aktivitet handlar om att de går på riktigt tuffa internationella skolor där man från dag ett får lära sig att armbåga sig fram. Det är alltså västerländska tjejer som går på internationella skolor, inte kenyanska tjejer (tyvärr).

Dag 3

Är helt slut, det första jag gjorde när jag kom hem i eftermiddags var att slänga mig på sängen och sov sen fram till middagen. Även om jag igår natt fick okej med sömn tror jag att de tidigare nätterna börjar komma i takt. Som tur är kostar kaffe på FN ca tre kronor så man överlever utgiften om jag säger så. Annars var dagen rätt lyckad, inte lika rolig som igår men det var bla för att jag blev irriterad på chair som aldrig släppte upp oss i talarstolen. I min kommité lyckades ingen av svenska skolans delegationer Ryssland, Algeriet och Filipinerna komma upp i talarstolen en enda gång. Annars känner jag att jag börjar få grepp om hur allt fungerar, tex att vara beredd när det närmar sig lunchtid och springa till restrangen för att inte behöva köa halva lunchen. Imorgon är det dags för de sista resolutionerna och sen ska alla bifallna resolutioner tas upp igen, denna gången i generalförsamlingen och då ska även säkerhetsrådets resolutioner tas upp dvs Rysslands.

Ska lägga mig tidigt ikväll så jag inte behöver känna mig så himla trög imorgon. Pluggandet tar jag imorgon bitti. Måste föresten säga att leve Palestina har varit en perfekt väckarklocka den här veckan, kommer direkt in i FN tänket när jag vaknar. Men nästa vecka blir det nog min vanliga igen, om inte annat är nog inte mina vänner helt förtjusta.

Model UN, dag 2

Efter ett par timmars sömn gick jag vid sextiden imorse upp och läste på det sista samt åt frukost. Halv åtta lämnade bussen skolan, en timme och en halv timme senare befann vi oss i FN byggnaden, jag säger bara en sak: Nairobis rusningstrafik är inte att leka med. Även den här dagen var riktigt rolig och jag var till och med uppe i talarstolen, var ju tvungen att försvara mitt land mot Lettlands påhopp. Ska försöka gå emot Storbrittaniens resolution imorgon men då det är chair som väljer vilka som får tala går det aldrig att veta något i förväg, inte ens när resolutionerna tas upp.

Min och Nadjas kommité slogs ihop vilket gjorde att vi hade hand om varannan resloution samt hade lite sällskap. Under eftermiddagen hade vi fullt upp med alla lappar vi fick från länder som ville att vi skulle donera pengar så ibland vi glömde nästan av själva förhandlingarna.

Det är väldigt intressant att följa Sverige (dvs delegationen som representerar Sverige) de ger nämligen pengar hit och dit samt stöttar alla möjliga resolutioner. Tycker i alla fall det är lite roligt att Sverige ligger högre upp på listan över länder som kan donera pengar än Ryssland som vill få tillbaka rollen som stormakt.

Model UN, dag 1

Så var första dagen av Model UN avklarad. Idag var det lobbying som gällde. Klackarna sjönk ner i jorden på gräsmattan och kavajen åkte fort av pga. värmen men vi fick ihop våra underskrifter och hade riktigt kul. Roligast av allt var att tjejen som representerar USA i säkerhetsrådet verkar helt blåst och skrev på vår resolution som är riktad direkt mot dem, även om vi aldrig skriver USA rent ut. Den handlar om att man ska förbjuda alla vapen i rymden för att förhindra kapplöpning, USA vill ju nämligen ha missiler i rymden för att skjuta ner eventuella hot eller vad de nu säger. Den här idén är i alla fall inte Ryssland helt pigg på, aldrig att USA ska få det övertaget! Så genom att skriva på la hon helt enkelt krokben för sig själv, men vad kan jag säga, trevligt för oss.

Imorgon börjar det på riktigt i FN byggnaden här i Nairobi. Idag fick vi resolutionerna som vi ska kunna imorgon så det är bara att plugga på. Blev ca två timmars sömn igår natt så det blir väl något liknande nu med. Men det är inget som inte lite socker och koffein kan bota, sen gäller det ju bara en vecka.

Inte har jag panik inte, jag är ju bara Ryssland

Nu sitter jag här med min stora iskaffe samt enorma lager godis och råpluggar Ryssland, bara lite panik! Inte nog med att de flesta andra deltagarna har engelska som modersmål och pratar i racerfart utan jag är dessutom Ryssland. Det är inte som att jag kan gömma mig i ett hörn och hoppas att ingen ser mig utan jag måste synas och höras. Dessutom känns det som att en del förväntar sig väldigt mycket av mig bara för att jag är politiskt aktiv, men det här är verkligen inte samma sak. Aja kul ska det bli i alla fall, nervöst men kul. Ska framförallt bli kul att se hur de andra länderna kommer att bete sig mot mig som rysk representant. Imorgon är det mingel och underskriftsraggning till vår resolution som gäller och sen blir det att vara uppe hela natten och läsa resolutionerna om jag får imorgon. Satsar på en i stort sett sömnlös vecka, sova kan jag ju göra i helgen!

Föresten tror jag att hela svenskafolket gav sig själva en chock igår kväll, men underbart är det!"Det här är första gången svenskafolket förvånar mig. Det tog 18 år men nu gjorde de det ordentligt!" Mikkaela

Ryssland och lite svensk schlager

Nu är jag äntligen klar med klädshoppingen inför model UN, tack gode gud för Toi market säger jag bara. Nu är det bara policy dokumentet och att bli expert på Ryssland kvar, men det tar vi imorgon. Ännu mer spännande blir det nu när det verkar som att Kosovo ska utropa sig som självständigt imorgon, något jag för tillfället inte tycker är bra alls. På lördag är jag svensk igen men för tillfället är mitt främsta mål: All makt åt Putin!

Ska i och för sig ta en liten paus från min ryska patriotism ikväll och vara stolt svensk till melodifestivalen. Ikväll ska till och med Mikka och Jess vara hemma, även om jag starkt tvivlar på att Jess kommer att sätta sin fot i tvrummet. Den här gången är det i alla fall dags för Johnsson-Häggkvist duon, samt ytterliggare en rissne kille även om jag inte direkt kan påstå att jag är hans största fan.

Annan stannar och Bush skickar Rice

Det är vad jag har fått ut av de Kenyanska tidningarna de senaste dagarna. Att Annan stannar tills en lösning är nådd hoppas jag betyder att det är snart då han tidigare inte haft några planer på att stanna i flera månader. Det har under veckan talats om att man skulle nått en lösning vid slutet på veckan men nu är vi där och hittills har jag inte hört något sådant.

Varför Bush skickar hit Rice nu kan jag inte riktigt förstå, det är ju bara ca en månad försent. Jag tror det har stor betydelse för de kenyanska ledarna vad USA säger men de kommer som sagt lite sent. Framförallt allt för Kibaki är USAs åsikt viktig då ledarna har haft en del samarbete och USA under hösten gett gåvor i form av militärbilar, vapen etc. När hon kommer vet jag inte än men jag känner mig lite skeptisk till vad hon egentligen vill. Jag är dessutom lite orolig för vad kenyanena kommer tycka om hennes besök då de är lite mer USA skeptiska än sina ledare.

Problemet med att ha 6 olika internatföreståndare

Igår ringde Francis och bad mig komma till skolan idag då det är lungt i Kibera nu. Det var inte vad jag hade planerat men det kunde vara kul, det är trots allt evigheter se jag var där sist. Jag pratade därför med boardinföreståndaren som jobbade då och såg till att få en buss till kvart i elva idag. Sen nu på morgonen kom internatproblemet in. Det var ett nytt pass och alltså en ny boardingföreståndare som inte alls ville ge oss en buss och ställde alltså in ca 10 min innan vi skulle åka. Det var bara till och ringa Francis och berätta att vi fått problem. För inte ville de heller att vi skulle ta en matato (minibussar som kör i superfart) vilket är enda möjligheten om man inte vill åka taxi.

I slutändan kom det fram att det inte var busschemat som var problemet som han först försökte få det till utan säkerheten. Jag kan inte förstå att de inte bara kan säga det rätt ut, visst jag kanske tycker de är lite löjliga ibland men jag kan faktiskt förstå när de inte vill släppa dit oss av säkerhetsskäl. Bara de är raka med oss och inte ändra sig i sista minuten, vi är faktiskt inte tre år och vi har varit här ett tag nu.

På ett sätt var det till och med lite skönt att vi inte kunde åka i slutändan då jag vet att den främsta anledningen till att han vill ha dit mig är för att prata rör.

Det här var min dag

Underbara teknik, inte

Jag håller på att bli tokig! På ett antal dagar nu så har jag inte kommit in på hotmail, msn och kan inte skriva till någon på facebook. Jag är helt enkelt icke kontaktbar. Det värsta är att jag just nu verkligen behöver mejlen med tanke på att en viss dator har kraschat.... Som sagt jag håller på att bli tokig! Kan dessutom tillägga att kameraladdaren är i Sverige vilket gör att jag inte kan arbeta med mitt projektarbete som ska vara klart om ca två månader. Är inte livet underbart?

Nya världar

Ibland glömmer jag bort att mitt liv just nu ser lite annorlunda ut och att jag inte befinner mig i Stockholm, så händer det saker som snabbt påminner mig. Det kan vara skrik från Mikkaelas rum för att hon har en fågel i rummet (att kolla under sängen efter spöken har väl hänt men efter fåglar kändes lite märkligt), ett annat exempel är när jag varit på väg att bli sen till lektion pga att en av våra stora sköldpaddor valt att passera trappan precis när jag ska ner för den, och den går inte fort om man säger så. Idag var det att jag helt plötsligt när jag satt och pratade med Mikkaela på hennes rum såg en apa utanför fönstret, jag har vant mig vid geten och hönsen men en apa var lite överraskande!

En annan värld som jag helt plötsligt hamnat mitt i är bloggvärlden. Visst har jag läst lite bloggar även innan men bor man med Mikkaela och Jessica vet man allt om de stora bloggarna och för att inte glömma vilka som var bjudna på Elle-galan och inte. Det hjälper inte heller direkt att Jessica själv titt som tätt är med i tidningen för sin blogg. Det är lustigt vad man kan lära sig av att åka till Afrika;)

Schlager

Igår satte melodifestivalen igår igen. Jag och Nadja har planerat att inte gå ut en enda lördagskväll de närmsta 6 veckorna. Det var faktiskt ganska mysigt att sitta här på internatet att kolla, även om vi inte får rösta. Kvällens bidrag blev jag överhuvudtaget inte så imponerad av och Christer Sjögren kanske inte är något att skicka till Europa men en sak måste han ha credit för, han hade en riktig schlager! Däremot Amy Diamond... Jag vet inte ens vad jag ska säga. Funderar mest över om det verkligen varit så tidigare att det räcker med att fylla 16 tills eurovision, tycker det varit folk som inte tillåtits tävla tidigare, trots att de skulle fylla 16.

Användbara sidor som gör livet lite lättare

Ikväll har jag hittat en hel del riktigt användbara sidor. Vi hade högskoleprat idag vilket gjort att jag spenderat ca en timme med att få fram mitt snitt, något som inte gick helt bra med alla siffror som skulle hållas koll på. Så fick jag ett tips om att man kan göra det på internet, tänk så mycket lättare det blev. En ännu mer användbar sida är birthday.se, perfekt för alla som inte kommer ihåg sina vänners födelsedagar!

Dessutom kan jag inte låta bli att vara lite stolt över min lilla Jessica (jessjess.se) som idag stod med på metros lista över de mest inflytelserika bloggarna. Apropå det kan jag inte låta bli att fascineras över de kommentarer hon får på sin blogg. T ex la hon upp en bild från Java vilket ledde till en diskussion om hur vida hon åt upp hela kakan själv eller inte. Är jag ensam om att tycka att det är en aning absurd diskussion. Låt henne äta så många kakor hon vill säger jag.

Terror, terror, terror

Just nu kan jag inte känna mig mer utpumpad på ämnet. Satt på Java från lunch till halv fem och skrev och skrev tills jag blev tvungen att gå hem. Okej de första timmarna satt jag mest och filosoferade över livet med Mikkaela och Jessica. Men när de hade gått började mina två stora koppar kaffe verka ordentligt och min hjärna arbetade på högvarv, kanske lite för högt för nu kan jag inte komma på en enda rad till och min inte alls krävande lärare vill ha fem sidors svar på tre frågor, Vad är terrorism? Varför uppstår terrorism? Hur ska man stoppa terrorism? Det är intressanta frågor men fem sidor dataskrivet! Hittills har jag i alla fall lite mer än tre och den ska inte in fören 17 imorgon, på något sätt ska det nog gå.

En hårkatastrof

Jag får en chock varje gång jag ser mig själv i spegeln just nu, var hos frisören igår för att färga mitt hår ljusare så att jag slipper färga det hela tiden. Det är omöjligt att hålla det mörkt här och med blond utväxt såg det inte supersnyggt ut, men nu... Jag ser ut som en fjortis! Frisören höll hela tiden på att prata om att nå målet och sa i sluet "we didn´t exactly reach the target". Det var en underdrift. Jag var ute efter att få min naturliga hårfärg, inte fjortisblond med organga nynser. När det var klart satt ägaren och höll för munnen. Hon fick mig i alla fall att erkänna att det inte direkt var min drömfärg och jag ska komma dit nästa lördag igen så ska hon försöka rädda mitt hår. Kan tilägga att skolans busschauför som hämtade oss frågade mig om han skulle slå frisören när han såg mig.

Förutom hårkatastrofen hade vi i alla fall rikigt kul. Det kändes som att jag befann mig i en amerikansk tonårsfilm. Mitt hår tog nämligen ca 4 timmar så på den tiden hann Mikkaela göra pedikyr, klippa sig och få en 50-tals styiling på håret (mot hennes vilja) samtidigt som Nadja hann få manikyr och färga håret. Så medan färgen verkade gick jag runt och pratade, hjälpte Nadja välja hårfärg och Mikkaela nagellack. Det kändes skönt att få en mindre seriös dag som omväxling.

Bra jobbat Metro!

Idag var Jessica med i metro. För er som läst artikeln så kan jag bara säga en sak, hon är inte direkt glad. Hon la ner massor med jobb på att svara på deras frågor men tydligen var de för positiva så istället valde de det blogginlägg hon skrev igår när allt kändes som värst och fick det att se ut som en intervju. Tänk då på att Jess skriver ca tre inlägg om dagen, varav ett var negativt. Här kan ni se vad hon själv tycker om saken.

Så var allt igång igen då

Nyss hörde jag smällar från skottlossning någonstans utanför skolan och demonstranterna lär ha nått Kibera vid det här laget. Skolan är återigen stängd för alla småbarn och de som bor utanför skolområdet.

Tidigt imorse dödades en ODM parlamentariker, om det var politiskt förknippat är inte fastställt men just nu spelar det ingen större roll. En politiker har mördats och det kommer inte gå förbi obemärkt.

Fan fan fan

Nej man ska inte svära men jag vet ärligt talat inte vad jag annars ska göra just nu. Inte nog med att situationen förvärrats i Naivasha/Nakuru i helgen och att även gruppen Kalenjin gett sig in i konflikten utan nu har det för någon timme sedan även satt igång i Kibera igen. Enligt min lärares källor (vänner i Kibera) kommer man varken in eller ut ur området, bilar och däck bränns och man har börjat gå från hus till hus för att rensa ut Kikoyos. Det här handlar inte om något annat än etniska konflikter och jag börjar förlora hoppet till Annans medlingsförsök. Inte bara för att jag tror att ledarna är hopplösa men det är dessutom så att jag inte tror att våldsamheterna helt skulle upphöra av en politisklösning. Kikoyos har börjat hämnas och jag tror de flesta har läst om hur en grupp brände in luos och Kalenjin i deras hus i västra Kenya. Det här är inte längre en politiskt förklädd konflikt med etniska grunder utan nu är det en ren etnisk konflikt.

Men ni måste förstå att över- och medelklassen drabbas inte utan det är de som redan har det sämst som drabbas värst

Ngong hills

Här ligger Karen Blixtens älskare begravd. Här gick dessutom jag idag. Det var jobbigt men vackert, jag är bara stolt över att jag klarade det. Kullarna blev bara högre och högre desto fler vi passerade. Nu gäller det bara att klara mount Kenya också...

Imponerande Kofi!

Idag när jag skulle gå ut fick jag en mycket oväntad nyhet av en av vakterna, Odinga och Kibaki skulle mötas face to face. Med tanke på att de två ledarna vägrat mötas i samma rum utan suttit i var sitt medan medlarna sprungit mellan är jag riktigt imponerad över Kofi Anans framsteg, speciellt med tanke på att han kom så sent som igår. Han lyckades även få Odinga att ställa in dagens demonstration. Tyvärr verkar de inte ha kommit fram till särskillt mycket och Odinga ska nu efteråt ha blivit riktigt upprörd då Kibaki kallat sig själv landets valda ledare.

Hur som helst är bara mötet ett enormt framsteg och det är bara att fortsätta hoppas på det bästa!

Länge leve shoppingbussen!

Jag hade först tänkt beskriva den diskussion som uppstått på internatet men jag ändrade mig i sista sekund. Jag tänker inte sjunka till deras nivå och skriva alla de underbara citat jag fått höra men jag kan säga så här, det här internatet har sjunkit till dagisnivå och jag tror vi alla behöver komma ut lite mer.

Guldbaggegalan

En uppdatering av kvällen.
Kvällens oväntade: Hassan Brijany, bästa manliga biroll för pappan i "ett öga rött".
Kvällens bästa: Gösta Ekman, Hedersbaggen
Kvällens besvikelse: Josef Fares, som inte vann bästa regi

Det relativt nya priset Guldspiran tilldelades Ulf Stark som bla gjort Tzatziki filmerna.

Arn fick biopublikens pris, inte helt oväntat. Det är tur att de i alla fall vann publikens hjärtan efter alla år de arbetat med filmen, nu när de knappt fick några baggar av juryn.

Jag tycket galan på det stora hela var bra. Kul med en del relativt nya ansikten istället för bara samma som alla andra år. Nästa gång är det dags för Oscarsgalan, även om jag tyvärr inte vet om jag kommer kunna se den.

Idag är ingen vanlig dag

För idag är Guldbaggegalan! Om någon har missat det så går den ikväll 20.00 på svt, och ni kan räkna med att jag kommer att sitta bänkad. Jag kan inte ens komma ihåg när jag såg den första gången, när jag var nio kanske… Jag har i alla fall lyckats få tillstånd att sitta uppe extra länge, tv-rummet stänger nämligen egentligen 23 och kenyansk tid börjar galan 22.
Det jag ser framemot mest ,förutom hela tillställningen, är nog bästa regissör där Josef Fares är nominerad. Ska även bli spännande att se om Jonas Karlsson lyckas få sin andra Guldbagge på bara ett par år för bästa manliga huvudroll. Dessutom är jag väldigt nyfiken på om det blir något Ingemar Bergman pris och i så fall vem som utser vinnaren då Ingemar Bergman själv inte längre är i livet.

Räkna med en uppdatering under kvällen!

Nu är jag trött på det här!

Idag har jag fått höra att ODM har hotat att demonstrera varje onsdag, torsdag och fredag tills det blir nyval. Jag orkar verkligen inte med det här längre. Att inte ens kunna planera vad man ska göra på kvällen och behöva fråga om man får gå till gymmet trettio meter bort. För att inte tala om alla de människor om dödats, dagligen tvingas överge sina hem och på andra sätt blir påverkade.

Hoppas verkligen att det bara är ytterliggare ett rykte och att de inte kommer genomföra det!

Så var det slut, för den här gången

Igår var sista demonstrationsdagen. Det avslutades med att tog de bort tågrälsen i Kibera. Nu ska de börja bojkotta rika företag som stödjer PNU, Kibakis parti.

Det är egentligen allt jag kan säga om läget just nu. Jag orkar inte ens hänga med i lika mycket i nyheterna längre. I veckan tar i alla fall UD beslut om de ska ändra sina reserekomendationer eller inte, ett beslut som kommer spela stor roll över vårt liv här. Så länge de säger att onödiga resor utanför hemmet bör undvikas så sitter vi fast här. Våra försäkringar gäller nämligen inte om någonting händer när vi gör något som kan klassas som "onödigt".

Nu lyfter förhoppningsvis föräldrarna snart. Deras flyg skulle ha gått i morse men pga strejker bland personalen blev flyget inställt och de fick spendera dagen inlåsta på ett hotel som flygbolaget ordnat. Men nu verkar det faktsikt som att de kommer komma iväg. Det bästa är att hon som bott hos oss för att ta hand om katterna medan de varit borta har inte varit inne på msn och bytt nummer, något jag inte brytt mig om att ta eftersom jag ändå inte kan ringa..

På skolan är det lungt. Pga säkerhetsläget har de elever som bor utanför skolan blivit tillsagda att inte komma hit. Men till vi som bor härs stora lycka har det varit lektioner som vanligt för oss. Skillnaden har bara varit att det nästan kännts spöklikt att sitta på lektion utan att höra barnen skrika utanför eller bli tillsagd att flytta på sig för att man är i vägen för trehjulingarna på vägen till skolan. Dessutom åkte G igår morse vilket känns helt overkligt och har skapat en ganska tryckt stämning på internatet.

Men i och med utegångsförbudet har jag och Nadja hunnit med en hel del Beverly hills, något som blivit vår underhålning när vi har lite tid över.

Lyssnade precis på inslaget när Sara och Jesper intervjuar mig om läget i Nairobi i SSU radion och jag måste säga att jag blev helt chockad över att höra mig själv säga "slumstaden Kibera". Jag har aldrig ens tänkt tanken att använda det uttrycket utan hörde det för första gången för någon vecka sedan då en journalist i aftonbladet skrev det i en artikel. Då satt jag och en annan tjej och skrattade åt hur dumt det lät, nu hörde jag mig själv säga det. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite obehagligt hur mycket man tar efter tidningarna utan att ens märka det.

I Nairobi laddar man nu för morgondagen då det ska bli nya demonstrationer och de elever som bor utanför skolan har blivit tillsagda att inte komma hit. Parlamentet ska ha öppnat idag men jag har ännu inte hört något om hur det har gått.

Nu ska jag gå till Nakumatt för ett eventuellt långt utegångsförbud

Hemskickning

Just nu känner jag mig så jävla förbannad! Boardingföreståndarna har bestämt sig för att skicka hem en av de absolut trevligaste killarna. Det senaste han gjorde var att sitta på taket vilket är förbjudet men man får ta hänsyn till situationen som var då. Den veckan var det så konstig stämning på skolan att min mamma nästan inte ville låta mig vara kvar här. Men jag lyckades förklara att det inte brukar vara så som det var då i vanliga fall. Vi var få, inlåsta och oroliga över att varken veta om vi fick stanna eller om folk skulle komma tillbaka. Sen påstår de att han även drack på taket men det var hans 19 åriga kusin som just nu är här med hans familj. G kan faktiskt inte ta ansvar för vad hans kusin gör.

Jag kan verkligen inte komma över hur olika människor behandlas på den här skolan!

Kibera

Kom precis tillbaka från min tur till Kibera. Jag blev imponerad för ordföranden till skolan där jag praktiserar följde med Francis och mötte oss på skolan. Sen visade han runt mamma och pappa ordentligt. Det var riktigt kul att komma dit för de har slitit hårt under julen med att tillverka bänkar, göra ett kontor för rektorn mm. Sen tog vi en tur upp till området Olympic där nästan allt var förstört. Det som förut var ett fint center var nu bara ett mörkt skal och runt omkring var allt nedbrännt. Man kunde se hur människor försökte fortsätta med sina verksamheter trots att deras lokaler var totalförstörda. Även om det vart tungt att se är jag glad att jag kom dit och fick en chans att på riktigt se den förstörelse som skett. Det som skrämde mig mest var att inte ständigt höra den ekande barnkören ropa "how are you, how are you". Visst var det en del sånt men i vanliga fall kan man inte gå en meter utan att höra ropen från alla håll. Det visar bara att även om vardagen börjat återvända är allt långt ifrån som vanligt. Det kan man om inte annat se på de ca 100 000 Kiberabor som är på flykt och hur siffran ökar varje dag.

Nu börjar allt bli som vanligt på skolan. Jag är tillbaka i Nairobi och så är också flera av de som varit i Sverige och alla som varit ute i landet. Kände mig faktiskt riktigt duktig imorse när jag gick upp vid 6 för att ta mig till flygplatsen och möta Nadja och några till. De blev riktigt förvånade över att se mig och Gustav stå där. Imorgon kommer även Jessica och Mikkaela tillbaka så då är korridoren full.

I eftermiddag ska Francis förhoppningsvis ta mig och föräldrarna till Kibera, ska bli intressant att se hur mycket som är förstört. Vi ska även försöka besöka min skola som jag nu vet står kvar. Ska försöka hinna med en fika på Java först bara. Saker och ting börjar alltså gå tillbaka till det normala men tyvärr finns det risk för att det bara är tillfälligt. På onsdag ska det vara nya demonstrationer och man befarar att onsdag, torsdag och fredag ska bli riktigt oroliga.

Sitter nu pa ett internetcafe i Lamu. Sjalvklart rakar tjejen brevid mig vara svensk:P Om det ar nagot jag har insett sen jag flyttade hit sa ar det att varlden ar pytteliten!

Hur som helst sa har vi det hur bra som helst. Om det inte var for nagra sma valaffischer som hanger pa nagra stallen pa on skulle man inte ens ana att det varit val i lanet, an mindre de oroligheter som foljt. Aven svenska tidningar verkar ha glomt Kenya. For ett par dagar sedan pastod aftonbladet att svenskar flyr till Svenska skolan, idag finns vi inte langre. Jag antar att det ar inte tillrackligt manga som dor for att pressen ska vara intresserad, dessutom har de val insett att vi svenskar faktiskt har det ratt bra.

Fran skolan har jag i alla fall fatt information om att det har lugnat sig i Nairobi. Odinga stallde in dagens mote efter att ha talat med den valda medlaren. Nu ar det bara att hoppas att de kommer fram till ett gemensamt beslut sa att landet blir stabilt igen.

Lamu

Nu lämnar jag och föräldrarna Nairobi några dagar för norra kusten. Kommer tillbaka igen på fredag, lagom till att mina vänner förhoppningsvis kommer hem igen.

I landet börjar saker lugna sig lite. Man har nu kommit överens om en medlare och det börjar talas om en koalitionsregeringen fram till ett omval. Men Raila, oppositionsledaren, är varken intresserad av omval eller en koalitionsregering. På tisdag är det i alla fall dags för ett nytt oppositionsmöte i Uhuru park. Hoppas bara att de blir insläppta den här gången, annars kommer ännu mer av Kibera brännas bort.

Nu hoppas jag bara att allt lugnar sig så att våra liv kan fortsätta som förut. Mitt största hot mot att inte kunna stanna är inte att jag ska bli hemplockad av UD utan att EU tillsammans med UD ska fortsätta bedöma läget så oroligt att vi måste sitta inne hela tiden, då kommer jag inte orka stanna i fem månader till.

Ett nytt Nairobi

De senaste dagarnas stridigheter har ytterligare ökat klyftan mellan svarta och vita i Kenya. Vi vita blir egentligen inte så påverkade av oroligheterna, inte i klass med kenyanerna. Det har under hela tiden jag varit här varit stor uppdelning mellan svarta och vita, något jag stundvis har tyckt varit oerhört påfrestande. Vi kommer in på alla klubbar, oavsett ålder, de ställen vi äter på finns det bara vita och några få kenyaner som har det gott ställt. Vi springer till nakumatt och köper godis, badar i poolen, solar på håltimmarna. Men det här är inget mot hur det ser ut nu. Nu har många förlorat sina hem, har svårt att ha råd med mat och oroar sig för sina familjers framtid. Affärsverksamheter har blivit totalförstörda och många har förlorat allt. Under tiden går vi här och försöker underhålla oss. Badar, pratar, ser på nyheterna och försöker på alla sätt följa vad som händer. Men vi kan handla mat utan problem, vi sitter helt säkra på svenska skolan och vet att om saker och ting blir alltför hemskt hämtar UD hem oss till Sverige, där vi har våra hem. Det är som att mellanrummet mellan oss är så enormt att det är omöjligt att komma förbi. Ta bara personalen på skolan. Vi hälsar artigt, både de och jag talar (som seden säger) om att vi mår bra, men bakom det tappra leedet döljer sig någonting helt annat, en stark rädsla för landets framtid, en rädsla för vilka som inte lever när de kommer hem från jobbet, om deras hem står kvar.

Vakterna som i vanliga fall aldrig kan sluta prata ler nu lite försiktigt, men säger inte mycket. Kenya som var påväg framåt, som var en förebild för resten av östafrika har nu tagit ett stort kliv bakåt. För en vecka sedan hade jag en plan för hur jag skulle få rinnande vatten till min skola i Kibera och hur de därigenom skulle få mat av WFO (world food program), i stort sett allt var klart. De hade redan fått tankar av UNICEf, det som behövdes var att lägga rör, något min pappa råkar arbeta med. Han skulle alltså hjälpa mig få ihop pengarna som behövdes och så skulle jag med en lärares hjälp försöka få tillstånd av staten. Det fanns mycket att göra men mycket som kunde göras. Idag vet jag inte ens om skolan står kvar. Kyrkor, skolor och hem är nedbrända. I vissa områden är det bara att börja om från noll och det kommer ta tid.

Tro inte på allt journalister säger

Deras källor har ofta bestått av att ringa svenska skolans elever och sen förstora allt de sagt. Svenskar flyr inte till svenska skolan utan de sitter säkra i sina egna hem. Det är två gamla elever som valt att vara på skolan när det varit risk för mycket oroligheter, detta främst för att de bor i utkanten av Kibera och som de själva säger "ändå brukar vara så mycket på skolan".
Det har även talats om inbördeskrig. Visst är det oerhört oroligt och vissa är väldigt inställda på att försvara sig men de flesta vill trots allt bara att allt ska lugna sig igen så att det går att kom igång med någon vardag. Folk har svårt att komma till sina arbeten pga spärrar och personalen vill hem så fort som möjligt för att se att deras nära och kära mår bra. Men som sagt, krig är det inte många som har något intresse av utan det är en väldigt liten grupp.

Just nu är ett utav de stora problemen plundring. I husen vid Kiberas utkant protestanterna börjat tända eld på taken för att människorna ska springa ut och de själva kan gå in och plundra. De tar allt. I plåtskjulen har de först plundrat, sen tänt eld och dagen efter kommit tillbaka och tagit plåten.

Mötet de skulle hålla idag blev förbjudet, planen är nu att hålla mötet på tisdag istället.

Pga oroligheterna är skolstarten framskjuten för i stort sett alla i landet. Kenyaner börjar en vecka senare en planerat och de flesta européer några dagar senare. Själv fick jag precis veta att jag börjar på onsdag istället för på måndag. Hoppas jag inte behöver gå längre i juni bara för då blir det väldigt problematiskt.

Uppdatering från Ngong road

10.00 svensk tid sprang demonstranterna utanför svenska skolans murar. Längs hela ngong road hördes ropen. Militären parkerade utanför skolans grindar och valde att inte ingripa i det som för stunden var helt fredliga demonstrationer. Tyvärr kunde man se att de inte kommer fortsätta vara fredliga då flera rullade stora lastbilsdäck framför sig, redo att sätta eld på dem. Man kunde även se män springa med små plastflaskor i händerna, troligen innehållande bensin.

Just nu i denna stund kan jag höra pistolskott och smällar från tårgas, troligen från Kiberaområdet.

Annars börjar folk droppa in på skolan. Imorse kom några tillbaka från Mombasa och även några gamla elever som bor i en lägenhet i utkanten av Kibera valde att komma till skolan. SVT väntas näsomhelst då de fick tippset att de kunde filma från skolan. Mobiler ringer hela tiden med släktingar, svenska medier etc.

Bensinen i landet är nästan slut och det är stor brist på mat, framförallt i Mombasa området. I Nairobi finns det fortfarande en del men priserna har höjts kraftigt så det kan vara svårt för vanliga kenyaner att ha råd.

Stora delar av området Kibera består nu bara av ett tomt fält fullt med bråte. Francis hade berättat för några på skolan att en av skolorna som vi har samarbete med i Kibera står helt ensam i ett område med nedbrända hus (skjul). De hade varit smarta och skrivit ODM stort på skolan så man hade låtit den stå orörd.

Nu brinner Kibera ännu en gång efter ett tags vila. Det finns knappt några Kikoyo kvar i Kibera, de har blivit utrensade. Kan man kalla det något annat än folkmord herr Bildt?

Tillbaka i Nairobi

Efter att ha ringt boardingen från Arusha kom vi fram till att det var bäst att åka hit på en gång. Imorgon är det risk för nya oroligheter och om vi väntade var det svår att veta när vi skulle kunna komma tillbaka. Vi bokade alltså om våra bussbiljetter och åkte två timmar senare. Just nu är jag för trött för att skriva så mycket mer. Vi är i alla fall helt säkra här på skolan och det var skönt att få se lite bekanta ansikten. Nairobis gator var lugna när vi körde in till staden och allt flöt på bra. Hade jag inte vetat något skulle jag nog inte ha anat vad som pågår i bakgrunden.

Fortfarande kvar i Tanzania. har haft lite kontakt med boardingen nu och de sager att laget borjat lugna sig men de rader oss att stanna kvar i Tanzania. Hur lange vet jag inte. ODMs mote imorgon riskerar att trappa upp allt igen oc da har jag ingen aning om nar jag kan aka hem. de fran skolan som med sina familjer befinner sig pa kusten ska ha valt att forlanga sin vistelse dar tills allt lugnar ner sig. Just nu galler det att vara oppen for att vad som helst kan handa. En sak ar i alla fall saker, Kenya har tagit ett jatte kliv tillbaka i utveckligen och det har kommer ta oerhort lang tid att bygga upp igen.

Ska foroka ringa skolan idag och fa ut lite mer information om laget. For er som trottnat pa de svenska medierna kan the standard ge lite annan information. Dar kan man bla se att Toi market som vi spenderat otaliga timmar pa att kopa klader for bara nagra kronor, inte langere verkar existera...

Kibera brinner sager de

Jag kan inte ens beskriva de kanslor jag kanner just nu. Har varit pa safari ett par dagar och det har ar forsta gangen jag kommer i kontakt med internet. jag kan i alla fall borja med att saga att jag sjalv ar saker i tanzania. Men det som slog emot mig i tidningarna var inte det roligaste att lasa. Visst visste jag att om kibaki vann skulle det bli oroligt men det kanns anda sa overkligt allting. Kibera brinner star det i tidningarna. kibera som jag ar i varje fredag pa praktik. Kibera som delar av skolans personal bor i. kibera som ligger bara nagon kilometer bort fran mitt hem. Mina skolbarn , lararna pa skolan, francis min trogna kamrat som kommer och moter mig varje gang jag ska dit, jag har ingen aning om hur det ar med dem.

Just nu vet jag ingenting. jag vet inte nar och hur jag ska kunna ta mig hem, jag vet inte hur mycket av det som star i tidningarna som ar sant, jag vet inte vilka som lever, jag vet inte om jag ska borja skolan den 7 som planerat, jag vet ingenting! Det enda jag vet ar att mest av allt vill jag hem. Jag vill vara innanfor svesnka skolans murar, jag vil ha direktrapporter och jag vill se mina vanner och boardningforaldrar.