Bra jobbat Metro!

Idag var Jessica med i metro. För er som läst artikeln så kan jag bara säga en sak, hon är inte direkt glad. Hon la ner massor med jobb på att svara på deras frågor men tydligen var de för positiva så istället valde de det blogginlägg hon skrev igår när allt kändes som värst och fick det att se ut som en intervju. Tänk då på att Jess skriver ca tre inlägg om dagen, varav ett var negativt. Här kan ni se vad hon själv tycker om saken.

Så var allt igång igen då

Nyss hörde jag smällar från skottlossning någonstans utanför skolan och demonstranterna lär ha nått Kibera vid det här laget. Skolan är återigen stängd för alla småbarn och de som bor utanför skolområdet.

Tidigt imorse dödades en ODM parlamentariker, om det var politiskt förknippat är inte fastställt men just nu spelar det ingen större roll. En politiker har mördats och det kommer inte gå förbi obemärkt.

Fan fan fan

Nej man ska inte svära men jag vet ärligt talat inte vad jag annars ska göra just nu. Inte nog med att situationen förvärrats i Naivasha/Nakuru i helgen och att även gruppen Kalenjin gett sig in i konflikten utan nu har det för någon timme sedan även satt igång i Kibera igen. Enligt min lärares källor (vänner i Kibera) kommer man varken in eller ut ur området, bilar och däck bränns och man har börjat gå från hus till hus för att rensa ut Kikoyos. Det här handlar inte om något annat än etniska konflikter och jag börjar förlora hoppet till Annans medlingsförsök. Inte bara för att jag tror att ledarna är hopplösa men det är dessutom så att jag inte tror att våldsamheterna helt skulle upphöra av en politisklösning. Kikoyos har börjat hämnas och jag tror de flesta har läst om hur en grupp brände in luos och Kalenjin i deras hus i västra Kenya. Det här är inte längre en politiskt förklädd konflikt med etniska grunder utan nu är det en ren etnisk konflikt.

Men ni måste förstå att över- och medelklassen drabbas inte utan det är de som redan har det sämst som drabbas värst

Ngong hills

Här ligger Karen Blixtens älskare begravd. Här gick dessutom jag idag. Det var jobbigt men vackert, jag är bara stolt över att jag klarade det. Kullarna blev bara högre och högre desto fler vi passerade. Nu gäller det bara att klara mount Kenya också...

Imponerande Kofi!

Idag när jag skulle gå ut fick jag en mycket oväntad nyhet av en av vakterna, Odinga och Kibaki skulle mötas face to face. Med tanke på att de två ledarna vägrat mötas i samma rum utan suttit i var sitt medan medlarna sprungit mellan är jag riktigt imponerad över Kofi Anans framsteg, speciellt med tanke på att han kom så sent som igår. Han lyckades även få Odinga att ställa in dagens demonstration. Tyvärr verkar de inte ha kommit fram till särskillt mycket och Odinga ska nu efteråt ha blivit riktigt upprörd då Kibaki kallat sig själv landets valda ledare.

Hur som helst är bara mötet ett enormt framsteg och det är bara att fortsätta hoppas på det bästa!

Länge leve shoppingbussen!

Jag hade först tänkt beskriva den diskussion som uppstått på internatet men jag ändrade mig i sista sekund. Jag tänker inte sjunka till deras nivå och skriva alla de underbara citat jag fått höra men jag kan säga så här, det här internatet har sjunkit till dagisnivå och jag tror vi alla behöver komma ut lite mer.

Guldbaggegalan

En uppdatering av kvällen.
Kvällens oväntade: Hassan Brijany, bästa manliga biroll för pappan i "ett öga rött".
Kvällens bästa: Gösta Ekman, Hedersbaggen
Kvällens besvikelse: Josef Fares, som inte vann bästa regi

Det relativt nya priset Guldspiran tilldelades Ulf Stark som bla gjort Tzatziki filmerna.

Arn fick biopublikens pris, inte helt oväntat. Det är tur att de i alla fall vann publikens hjärtan efter alla år de arbetat med filmen, nu när de knappt fick några baggar av juryn.

Jag tycket galan på det stora hela var bra. Kul med en del relativt nya ansikten istället för bara samma som alla andra år. Nästa gång är det dags för Oscarsgalan, även om jag tyvärr inte vet om jag kommer kunna se den.

Idag är ingen vanlig dag

För idag är Guldbaggegalan! Om någon har missat det så går den ikväll 20.00 på svt, och ni kan räkna med att jag kommer att sitta bänkad. Jag kan inte ens komma ihåg när jag såg den första gången, när jag var nio kanske… Jag har i alla fall lyckats få tillstånd att sitta uppe extra länge, tv-rummet stänger nämligen egentligen 23 och kenyansk tid börjar galan 22.
Det jag ser framemot mest ,förutom hela tillställningen, är nog bästa regissör där Josef Fares är nominerad. Ska även bli spännande att se om Jonas Karlsson lyckas få sin andra Guldbagge på bara ett par år för bästa manliga huvudroll. Dessutom är jag väldigt nyfiken på om det blir något Ingemar Bergman pris och i så fall vem som utser vinnaren då Ingemar Bergman själv inte längre är i livet.

Räkna med en uppdatering under kvällen!

Nu är jag trött på det här!

Idag har jag fått höra att ODM har hotat att demonstrera varje onsdag, torsdag och fredag tills det blir nyval. Jag orkar verkligen inte med det här längre. Att inte ens kunna planera vad man ska göra på kvällen och behöva fråga om man får gå till gymmet trettio meter bort. För att inte tala om alla de människor om dödats, dagligen tvingas överge sina hem och på andra sätt blir påverkade.

Hoppas verkligen att det bara är ytterliggare ett rykte och att de inte kommer genomföra det!

Så var det slut, för den här gången

Igår var sista demonstrationsdagen. Det avslutades med att tog de bort tågrälsen i Kibera. Nu ska de börja bojkotta rika företag som stödjer PNU, Kibakis parti.

Det är egentligen allt jag kan säga om läget just nu. Jag orkar inte ens hänga med i lika mycket i nyheterna längre. I veckan tar i alla fall UD beslut om de ska ändra sina reserekomendationer eller inte, ett beslut som kommer spela stor roll över vårt liv här. Så länge de säger att onödiga resor utanför hemmet bör undvikas så sitter vi fast här. Våra försäkringar gäller nämligen inte om någonting händer när vi gör något som kan klassas som "onödigt".

Nu lyfter förhoppningsvis föräldrarna snart. Deras flyg skulle ha gått i morse men pga strejker bland personalen blev flyget inställt och de fick spendera dagen inlåsta på ett hotel som flygbolaget ordnat. Men nu verkar det faktsikt som att de kommer komma iväg. Det bästa är att hon som bott hos oss för att ta hand om katterna medan de varit borta har inte varit inne på msn och bytt nummer, något jag inte brytt mig om att ta eftersom jag ändå inte kan ringa..

På skolan är det lungt. Pga säkerhetsläget har de elever som bor utanför skolan blivit tillsagda att inte komma hit. Men till vi som bor härs stora lycka har det varit lektioner som vanligt för oss. Skillnaden har bara varit att det nästan kännts spöklikt att sitta på lektion utan att höra barnen skrika utanför eller bli tillsagd att flytta på sig för att man är i vägen för trehjulingarna på vägen till skolan. Dessutom åkte G igår morse vilket känns helt overkligt och har skapat en ganska tryckt stämning på internatet.

Men i och med utegångsförbudet har jag och Nadja hunnit med en hel del Beverly hills, något som blivit vår underhålning när vi har lite tid över.

Lyssnade precis på inslaget när Sara och Jesper intervjuar mig om läget i Nairobi i SSU radion och jag måste säga att jag blev helt chockad över att höra mig själv säga "slumstaden Kibera". Jag har aldrig ens tänkt tanken att använda det uttrycket utan hörde det för första gången för någon vecka sedan då en journalist i aftonbladet skrev det i en artikel. Då satt jag och en annan tjej och skrattade åt hur dumt det lät, nu hörde jag mig själv säga det. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite obehagligt hur mycket man tar efter tidningarna utan att ens märka det.

I Nairobi laddar man nu för morgondagen då det ska bli nya demonstrationer och de elever som bor utanför skolan har blivit tillsagda att inte komma hit. Parlamentet ska ha öppnat idag men jag har ännu inte hört något om hur det har gått.

Nu ska jag gå till Nakumatt för ett eventuellt långt utegångsförbud

Hemskickning

Just nu känner jag mig så jävla förbannad! Boardingföreståndarna har bestämt sig för att skicka hem en av de absolut trevligaste killarna. Det senaste han gjorde var att sitta på taket vilket är förbjudet men man får ta hänsyn till situationen som var då. Den veckan var det så konstig stämning på skolan att min mamma nästan inte ville låta mig vara kvar här. Men jag lyckades förklara att det inte brukar vara så som det var då i vanliga fall. Vi var få, inlåsta och oroliga över att varken veta om vi fick stanna eller om folk skulle komma tillbaka. Sen påstår de att han även drack på taket men det var hans 19 åriga kusin som just nu är här med hans familj. G kan faktiskt inte ta ansvar för vad hans kusin gör.

Jag kan verkligen inte komma över hur olika människor behandlas på den här skolan!

Kibera

Kom precis tillbaka från min tur till Kibera. Jag blev imponerad för ordföranden till skolan där jag praktiserar följde med Francis och mötte oss på skolan. Sen visade han runt mamma och pappa ordentligt. Det var riktigt kul att komma dit för de har slitit hårt under julen med att tillverka bänkar, göra ett kontor för rektorn mm. Sen tog vi en tur upp till området Olympic där nästan allt var förstört. Det som förut var ett fint center var nu bara ett mörkt skal och runt omkring var allt nedbrännt. Man kunde se hur människor försökte fortsätta med sina verksamheter trots att deras lokaler var totalförstörda. Även om det vart tungt att se är jag glad att jag kom dit och fick en chans att på riktigt se den förstörelse som skett. Det som skrämde mig mest var att inte ständigt höra den ekande barnkören ropa "how are you, how are you". Visst var det en del sånt men i vanliga fall kan man inte gå en meter utan att höra ropen från alla håll. Det visar bara att även om vardagen börjat återvända är allt långt ifrån som vanligt. Det kan man om inte annat se på de ca 100 000 Kiberabor som är på flykt och hur siffran ökar varje dag.

Nu börjar allt bli som vanligt på skolan. Jag är tillbaka i Nairobi och så är också flera av de som varit i Sverige och alla som varit ute i landet. Kände mig faktiskt riktigt duktig imorse när jag gick upp vid 6 för att ta mig till flygplatsen och möta Nadja och några till. De blev riktigt förvånade över att se mig och Gustav stå där. Imorgon kommer även Jessica och Mikkaela tillbaka så då är korridoren full.

I eftermiddag ska Francis förhoppningsvis ta mig och föräldrarna till Kibera, ska bli intressant att se hur mycket som är förstört. Vi ska även försöka besöka min skola som jag nu vet står kvar. Ska försöka hinna med en fika på Java först bara. Saker och ting börjar alltså gå tillbaka till det normala men tyvärr finns det risk för att det bara är tillfälligt. På onsdag ska det vara nya demonstrationer och man befarar att onsdag, torsdag och fredag ska bli riktigt oroliga.

Sitter nu pa ett internetcafe i Lamu. Sjalvklart rakar tjejen brevid mig vara svensk:P Om det ar nagot jag har insett sen jag flyttade hit sa ar det att varlden ar pytteliten!

Hur som helst sa har vi det hur bra som helst. Om det inte var for nagra sma valaffischer som hanger pa nagra stallen pa on skulle man inte ens ana att det varit val i lanet, an mindre de oroligheter som foljt. Aven svenska tidningar verkar ha glomt Kenya. For ett par dagar sedan pastod aftonbladet att svenskar flyr till Svenska skolan, idag finns vi inte langre. Jag antar att det ar inte tillrackligt manga som dor for att pressen ska vara intresserad, dessutom har de val insett att vi svenskar faktiskt har det ratt bra.

Fran skolan har jag i alla fall fatt information om att det har lugnat sig i Nairobi. Odinga stallde in dagens mote efter att ha talat med den valda medlaren. Nu ar det bara att hoppas att de kommer fram till ett gemensamt beslut sa att landet blir stabilt igen.

Lamu

Nu lämnar jag och föräldrarna Nairobi några dagar för norra kusten. Kommer tillbaka igen på fredag, lagom till att mina vänner förhoppningsvis kommer hem igen.

I landet börjar saker lugna sig lite. Man har nu kommit överens om en medlare och det börjar talas om en koalitionsregeringen fram till ett omval. Men Raila, oppositionsledaren, är varken intresserad av omval eller en koalitionsregering. På tisdag är det i alla fall dags för ett nytt oppositionsmöte i Uhuru park. Hoppas bara att de blir insläppta den här gången, annars kommer ännu mer av Kibera brännas bort.

Nu hoppas jag bara att allt lugnar sig så att våra liv kan fortsätta som förut. Mitt största hot mot att inte kunna stanna är inte att jag ska bli hemplockad av UD utan att EU tillsammans med UD ska fortsätta bedöma läget så oroligt att vi måste sitta inne hela tiden, då kommer jag inte orka stanna i fem månader till.

Ett nytt Nairobi

De senaste dagarnas stridigheter har ytterligare ökat klyftan mellan svarta och vita i Kenya. Vi vita blir egentligen inte så påverkade av oroligheterna, inte i klass med kenyanerna. Det har under hela tiden jag varit här varit stor uppdelning mellan svarta och vita, något jag stundvis har tyckt varit oerhört påfrestande. Vi kommer in på alla klubbar, oavsett ålder, de ställen vi äter på finns det bara vita och några få kenyaner som har det gott ställt. Vi springer till nakumatt och köper godis, badar i poolen, solar på håltimmarna. Men det här är inget mot hur det ser ut nu. Nu har många förlorat sina hem, har svårt att ha råd med mat och oroar sig för sina familjers framtid. Affärsverksamheter har blivit totalförstörda och många har förlorat allt. Under tiden går vi här och försöker underhålla oss. Badar, pratar, ser på nyheterna och försöker på alla sätt följa vad som händer. Men vi kan handla mat utan problem, vi sitter helt säkra på svenska skolan och vet att om saker och ting blir alltför hemskt hämtar UD hem oss till Sverige, där vi har våra hem. Det är som att mellanrummet mellan oss är så enormt att det är omöjligt att komma förbi. Ta bara personalen på skolan. Vi hälsar artigt, både de och jag talar (som seden säger) om att vi mår bra, men bakom det tappra leedet döljer sig någonting helt annat, en stark rädsla för landets framtid, en rädsla för vilka som inte lever när de kommer hem från jobbet, om deras hem står kvar.

Vakterna som i vanliga fall aldrig kan sluta prata ler nu lite försiktigt, men säger inte mycket. Kenya som var påväg framåt, som var en förebild för resten av östafrika har nu tagit ett stort kliv bakåt. För en vecka sedan hade jag en plan för hur jag skulle få rinnande vatten till min skola i Kibera och hur de därigenom skulle få mat av WFO (world food program), i stort sett allt var klart. De hade redan fått tankar av UNICEf, det som behövdes var att lägga rör, något min pappa råkar arbeta med. Han skulle alltså hjälpa mig få ihop pengarna som behövdes och så skulle jag med en lärares hjälp försöka få tillstånd av staten. Det fanns mycket att göra men mycket som kunde göras. Idag vet jag inte ens om skolan står kvar. Kyrkor, skolor och hem är nedbrända. I vissa områden är det bara att börja om från noll och det kommer ta tid.

Tro inte på allt journalister säger

Deras källor har ofta bestått av att ringa svenska skolans elever och sen förstora allt de sagt. Svenskar flyr inte till svenska skolan utan de sitter säkra i sina egna hem. Det är två gamla elever som valt att vara på skolan när det varit risk för mycket oroligheter, detta främst för att de bor i utkanten av Kibera och som de själva säger "ändå brukar vara så mycket på skolan".
Det har även talats om inbördeskrig. Visst är det oerhört oroligt och vissa är väldigt inställda på att försvara sig men de flesta vill trots allt bara att allt ska lugna sig igen så att det går att kom igång med någon vardag. Folk har svårt att komma till sina arbeten pga spärrar och personalen vill hem så fort som möjligt för att se att deras nära och kära mår bra. Men som sagt, krig är det inte många som har något intresse av utan det är en väldigt liten grupp.

Just nu är ett utav de stora problemen plundring. I husen vid Kiberas utkant protestanterna börjat tända eld på taken för att människorna ska springa ut och de själva kan gå in och plundra. De tar allt. I plåtskjulen har de först plundrat, sen tänt eld och dagen efter kommit tillbaka och tagit plåten.

Mötet de skulle hålla idag blev förbjudet, planen är nu att hålla mötet på tisdag istället.

Pga oroligheterna är skolstarten framskjuten för i stort sett alla i landet. Kenyaner börjar en vecka senare en planerat och de flesta européer några dagar senare. Själv fick jag precis veta att jag börjar på onsdag istället för på måndag. Hoppas jag inte behöver gå längre i juni bara för då blir det väldigt problematiskt.

Uppdatering från Ngong road

10.00 svensk tid sprang demonstranterna utanför svenska skolans murar. Längs hela ngong road hördes ropen. Militären parkerade utanför skolans grindar och valde att inte ingripa i det som för stunden var helt fredliga demonstrationer. Tyvärr kunde man se att de inte kommer fortsätta vara fredliga då flera rullade stora lastbilsdäck framför sig, redo att sätta eld på dem. Man kunde även se män springa med små plastflaskor i händerna, troligen innehållande bensin.

Just nu i denna stund kan jag höra pistolskott och smällar från tårgas, troligen från Kiberaområdet.

Annars börjar folk droppa in på skolan. Imorse kom några tillbaka från Mombasa och även några gamla elever som bor i en lägenhet i utkanten av Kibera valde att komma till skolan. SVT väntas näsomhelst då de fick tippset att de kunde filma från skolan. Mobiler ringer hela tiden med släktingar, svenska medier etc.

Bensinen i landet är nästan slut och det är stor brist på mat, framförallt i Mombasa området. I Nairobi finns det fortfarande en del men priserna har höjts kraftigt så det kan vara svårt för vanliga kenyaner att ha råd.

Stora delar av området Kibera består nu bara av ett tomt fält fullt med bråte. Francis hade berättat för några på skolan att en av skolorna som vi har samarbete med i Kibera står helt ensam i ett område med nedbrända hus (skjul). De hade varit smarta och skrivit ODM stort på skolan så man hade låtit den stå orörd.

Nu brinner Kibera ännu en gång efter ett tags vila. Det finns knappt några Kikoyo kvar i Kibera, de har blivit utrensade. Kan man kalla det något annat än folkmord herr Bildt?

Tillbaka i Nairobi

Efter att ha ringt boardingen från Arusha kom vi fram till att det var bäst att åka hit på en gång. Imorgon är det risk för nya oroligheter och om vi väntade var det svår att veta när vi skulle kunna komma tillbaka. Vi bokade alltså om våra bussbiljetter och åkte två timmar senare. Just nu är jag för trött för att skriva så mycket mer. Vi är i alla fall helt säkra här på skolan och det var skönt att få se lite bekanta ansikten. Nairobis gator var lugna när vi körde in till staden och allt flöt på bra. Hade jag inte vetat något skulle jag nog inte ha anat vad som pågår i bakgrunden.

Fortfarande kvar i Tanzania. har haft lite kontakt med boardingen nu och de sager att laget borjat lugna sig men de rader oss att stanna kvar i Tanzania. Hur lange vet jag inte. ODMs mote imorgon riskerar att trappa upp allt igen oc da har jag ingen aning om nar jag kan aka hem. de fran skolan som med sina familjer befinner sig pa kusten ska ha valt att forlanga sin vistelse dar tills allt lugnar ner sig. Just nu galler det att vara oppen for att vad som helst kan handa. En sak ar i alla fall saker, Kenya har tagit ett jatte kliv tillbaka i utveckligen och det har kommer ta oerhort lang tid att bygga upp igen.

Ska foroka ringa skolan idag och fa ut lite mer information om laget. For er som trottnat pa de svenska medierna kan the standard ge lite annan information. Dar kan man bla se att Toi market som vi spenderat otaliga timmar pa att kopa klader for bara nagra kronor, inte langere verkar existera...

Kibera brinner sager de

Jag kan inte ens beskriva de kanslor jag kanner just nu. Har varit pa safari ett par dagar och det har ar forsta gangen jag kommer i kontakt med internet. jag kan i alla fall borja med att saga att jag sjalv ar saker i tanzania. Men det som slog emot mig i tidningarna var inte det roligaste att lasa. Visst visste jag att om kibaki vann skulle det bli oroligt men det kanns anda sa overkligt allting. Kibera brinner star det i tidningarna. kibera som jag ar i varje fredag pa praktik. Kibera som delar av skolans personal bor i. kibera som ligger bara nagon kilometer bort fran mitt hem. Mina skolbarn , lararna pa skolan, francis min trogna kamrat som kommer och moter mig varje gang jag ska dit, jag har ingen aning om hur det ar med dem.

Just nu vet jag ingenting. jag vet inte nar och hur jag ska kunna ta mig hem, jag vet inte hur mycket av det som star i tidningarna som ar sant, jag vet inte vilka som lever, jag vet inte om jag ska borja skolan den 7 som planerat, jag vet ingenting! Det enda jag vet ar att mest av allt vill jag hem. Jag vill vara innanfor svesnka skolans murar, jag vil ha direktrapporter och jag vill se mina vanner och boardningforaldrar.