Befinner mig just nu i Arusha i norra Tanzania. Att ta sig hit var en intressant upplevelse. Bussresan gick bra men att komma in i sjalva landet gik samre for mig och pappa. Vi blev av med pengar i omradet mellan Kenyas och Tanzanias grans. Det blev i alla fall bara till att skriva en polisrapport pa plats och sedan vaxla nya dollar. Som tur var hade vi bra person fran bussbolaget som hjalpte oss och nu ar vi i alla fall har.

Valet i Kenya vet jag inte sa ,ycket om an. Rosterna haller pa att raknas. Det enda jag vet ar att forra preidenten och diktatorn Mois sonner forlorat sina parlamentplatser, nagot jag inte ar helt ledsen over. Enligt mig ska moi familjen halla sig undan kenyas politik.!

En dag innan valet

Kom precis hem från oppositionens näste, Kisumu vid Viktorasjön. Där hör man ODM och Odinga vart man än går. Jag vågade inte ens säga presidentens och hans partis namn högt. Det blev lite som i Harry Potter "du vet vem". Imorgon är det valdag och spänningen i landet är hög. Oppositionsledaren ligger bra till och jag skulle inte bli helt förvånad om han vinner, men det är egentligen omöjligt att säga något om hur det kommer gå. Jag vet inte ens vem jag själv hoppas vinner. Om den nuvarande presidenten Kibaki vinner kommer det antagligen inte hända så mycket. Odinga däremot vill decentralisera makten, bra på ett sätt men frågan är om Kenya är redo. Risken finns att tribalismen ökar. Om Odinga vinner är det dessutom första gången i Afrikas historia som en president bara suttit en mandatperiod.

Det är alltså en spännande dag imorgon, själv ska jag lämna landet för Tanzania. Vi ska trotsa råden och ta oss in till stan imorgon bitti för att ta en buss till Arusha. Men ni behöver inte vara oroliga. Vi ska vara vid bussen klockan fem imorgon bitti, då är nästan inte en människa ute.

Jag ska göra mitt bästa för att snart återkomma med en valrapport

När alla vännerna åkt hem

Vad gör man då? Jo man pluggar FN! De senaste 20 timmarna har jag spenderat helt med FN och Burma. Mitt arbete, som är terminens största, ska lämnas in klockan fem idag. När började Alexandra skriva? Igår kväll! Kan i alla fall helt ärligt säga att det inte bara är mitt fel. Jag har inte haft tid att skriva, det har hela tiden varit prov och inlämningar, men så går det väl om man har 12 ämnen på en termin. Nu har jag i alla fall skrivit halva arbetet och har exakt 9 timmar och 3 minuter kvar. Ja jag värnar om varje minut.

Mitt pluggande i natt blev avbrutet av N som ringde från flygplasten och talade om att hennes flyg blivit inställt. Stackarn skulle åka själv på sin flight och när alla andras flyg gått satt hon där helt själv, om man inte räknar alla andra hundra ursinniga passagerare. Nu håller jag bara tummarna får att flyget som ska gå om ca två timmar faktiskt lyfter den här gången. Annars får vi väl säga hejdå en tredje gång.

Jag ska till Skara i sommar!!!

Gick precis in på dysmeliföreningens hemsida och där fick jag en väldigt glad överraskning. Sommarlägret ska vara på Lundsbrunns kursgård utanför Skara! Jag saknar Skara jätte mycket. Brukade spendera i stort sett vartenda lov där från jag föddes till jag var 12 och farfar flyttade till Linköping. Nu ska jag äntligen få komma tillbaka!

Jag hade redan innan tänkt åka på sommarlägret men nu får inget stoppa mig!!!

19 december

Idag är det 15 år sedan mitt liv delvis förändrades. Jag brukar inte ens komma ihåg den här dagen. Men det är alltså 15 år sedan som jag och min pappa skulle laga kalvsylta tillsammans. 15 år sedan sen jag på ett par sekunder hann få för mig att jag haft sönder maskinen och komma på den briljanta idén att laga den. 15 år sedan jag stoppade ner min hand i köttkvarnen för att sedan inte få upp den igen. 15 år sedan jag för första gången träffade Ove Engkvist, en helt fantastisk läkare som gjort underverk med min hand.

Hade det inte varit för den där dagen hade jag haft 10 fingrar precis som alla andra. Jag hade alltså inte varit ”unik” och inte träffat alla andra ”unika” människor i dysmeliföreningen. Ett liv utan dysmeliföreningen kan jag nästan inte ens tänka mig idag. Vad skulle jag då göra på somrarna? Jag kan egentligen inte veta exakt hur mitt liv hade sett ut om det inte var för den där dagen, men jag tror att det hade sett rätt annorlunda ut. Om inte annat hade min umgängeskrets sett annorlunda ut, jag hade som sagt inte känt ” dysmelisterna”. Jag hade nog inte heller sett det lika naturligt att alla människor ser helt olika ut och att det egentligen inte finns någon norm. Alla är vi unika.


Jag vill ta det här tillfället till att tacka alla underbara människor som funnits där genom åren.

Framförallt vill jag tacka min släkt som ställde upp i en svår situation och gav mig en helt fantastisk jul. Om det inte hade varit för er hade saker blivit mycket svårare. Ni ställde upp för mig och mina föräldrar på ett helt fantastiskt sätt!
Ni kanske inte tror att jag kommer ihåg eftersom jag var så liten. Självklart kommer jag inte ihåg allt och en del har jag fått återberättat, men jag har många fina minnen. Jag tror att det är tack vare er som jag idag älskar julen så mycket.

Ännu mer vill jag tacka mina föräldrar som har funnits där vid min sida. Det har varit operationer, läkarbesök, nedsövningar, besök hos arbetsterapeuter, samtal med lärare, otaliga läger mm. Ni har alltid funnits där och stöttat mig! Jag vet att det inte alltid varit lätt.

Jag vill bara tala om att jag är medveten om allt ni har gjort och att jag är er evigt tacksam!

Nu är familjen Völker samlad igen

I går morse var jag och mötte föräldrarna på flygplatsen. Det sjuka var att jag var super nervös. När jag stod där och väntade på att de skulle komma ut genom dörrarna kände jag mg som en av flickorna i alla tv-serier som ska introducera sin nya pjkvän för sina föräldrar. Bara det att i mitt fall var "pojkvännen" ett land och ett internat. Som tur var släppte i alla fall nervositeten på en gång när de väl kom. Nu har de i alla fall varit här i närmare två dygn och hunnit fika på Java två gånger, handla på Nakumatt, pruta på masaimarknaden och hänga vid poolen på internatet. Dvs allt jag brukar göra. I veckan blir det besök på toymarket, stan, Kibera och östafrikas största mentalsjukhus. Stackrna får ingen mjukstart med mig som guide. Inte för att de riktigt vill ha det heller.

Lucia

Idag är det den 13 december, dvs lucia. Själv har jag hunnit gå i två tåg. Först ett på skolan och sedan ett hos ambassadören som bjöd in runt 400 gäster på julbord och underhållning i form av svenska skolan.
Det var trevligt. Om inte annat åt jag lax, som jag älskar, för första gången på fyra månader!
Ambassadörens residens var klart över förväntan. Jag hade hört att det skulle vara fint men förväntade mig ett ganska stelt hus. Det här var riktigt charmigt med runda former och en veranda som fick mig att tänka på Karen Blixtens hus i "Mitt Afrika".

Nu är jag helt slut och håller på att somna efter att ha varit uppe sen kl 5 imorse då jag gick upp och pluggade på mitt tiosidiga kiswahiliprov jag hann klämma in mellan allt luciafirande.

Att jag aldrig lär mig

Sitter här med fingret i en kopp med ljummet vatten eftersom att jag lyckats hälla kaffe över hela mig själv. Varför? Jo för att jag aldrig lär mig att "kan själv" inte fungerar i alla lägen. Försökte klättra in i skolbussen med en överfull kokhet mugg kaffe i handen, samtidigt som jag bar på en handväska och två påsar. När jag fick frågan om de skulle ta något sa jag självklart nej "det går så bra så", två sekunder senare var jag inte lika övertygad. Så nu sitter jag här med fingret i koppen, matteprov imorgon och kan för tillfället inte hålla i en penna. Inte kan jag hålla den i andra handen heller pga tidigare "kan själv".

yes yes yes

Nu är det klubbat och klart! Var nyss på styrelsemöte med skolstyrelsen och de godkände förslaget om resa till Rwanda med samhälle B klassen. Jag ska alltså spendera höstlovet i det omtalade landet! Vi ska ta oss dit med buss och övernatta i Uganda. Att läsa samhällskunskap B är det bäst beslut jag tagit, trots att det gör att jag läser för många poäng! Det är lätt det roligaste ämnet!

Dysmeli inte dyslemi!!!

Är det verkligen så svårt att få det rätt? Journalist efter journalist väljer att skriva en artikel om dysmeli men av någon anledning är det långt ifrån alla som lyckas få det rätt. Jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så svårt. När de har intervjuat en dysmelist och fått tryckt information men ändå inte lyckas få det rätt börjar jag verkligen undra vad som är fel. Är det inställningen från journalistens sida eller vad är det?
Inte nog med att de inte får namnet rätt, de kan inte heller få faktan rätt. Läste precis i en artikel att dysmeli är ärftligt. Den faktan var helt ny för mig som varit deltagare eller ledare på läger varje år sen jag gick med för ca 10 år sedan. Lite intressant att man i dysmeli föreningen alltid är noga med att påpeka att det inte är ärftligt. Men vem vet journalisten kanske vet bättre....

Dysmeli - medfödd avsaknad av ben, arm eller del där av (jag får vara med trots att min handskada är självförvärvad)

Frihet

Vår internatföreståndare som ska jobba ikväll är sjuk och hemsk som jag är skulle jag inte kunna vara gladare. För en gångs skull är vi helt ensamma utan internatföreståndare som kommer och säger åt en att vara tyst eller låser klockan elva! Dessutom är matsalen öppen under läxis.
Det kanske inte gör så jätte stor skillnad men jag känner en mycket större frihet!

1 advent

Idag är det första advent och JAG har varit på gudstjänst! Helt otroligt om jag får säga det själv... Har inte varit på en gudstjänst sen min konfirmation i åttan. Men det var faktiskt mysigt. Jag gick för att få lite julstämning så här i solen, vi hade julmarknad igår men jag kände att det kan behövas mer för att få riktig julstämning här.
Det jobbiga var bara att gudstjänsten hölls på norska så det var lite svårt att förstå allt, även om jag blivit mycket bättre på att förstå vad våra grannar säger. Här går det liksom inte att komma undan dem. Förutom att man träffar de på nordiska aktiviteter har vi både en elev och en lärare från Norge.

Men det bästa med gudstjänsten var lätt kyrkkaffet!
Massor med hembakt fika och riktigt bryggt kaffe. Det är helt sjukt hur mycket jag har saknat det! På skolan har vi bara pulverkaffe (och inte sånt som vi har i Sverige som faktiskt smakar kaffe). Fikat var alltså värt hela besöket!