Tanzania

Nu lämnar jag Kenya några dagar. Jag och Nadja ska bege oss till Tanzania där vi råkar ha varsin kompis som är utanför Dar es Salam med internationella gymnasiet i Stockholm. 05.30 hämtar taxin oss imorgon (idag) och vi kör på inte sova varianten, vi har ju trots allt en 12 timmars bussresa att sova på imorgon. Får hoppas att det går lite bättre än i julas bara, på många sätt. Förra gången fick jag en chock då min pappa visade mig aftonbladets rubriker "Kenya brinner", har nog aldrig haft en så obehaglig känsla i magen som jag hade när jag satt på bussen från Arusha till Nairobi. Kommer ihåg hur vi i gränskontrollen såg nyhetssändningar från Nairobi och och hoppades att det var ett hopklipp då vi annars gett oss in på något otroligt dumt. Som tur var kom vi fram till ett lugnt Nairobi, dvs inte en enda människa på gatan.
Den här gången ska det nog gå bättre...

Vad har jag satt igång?

Jag anade snabbt oråd när jag i fredags hörde hur det lät under bordet. När jag såg upp hade jag tre pistoler (läs spadar) riktade mot mig och innan jag visste ordet av var kriget igång. Efter ett tag tog jag mina matteböcker och flydde upp till korridoren där jag tänkte söka skydd och kanske lite hjälp. Jag fick ingendera. Killarna följde efter mig upp och min vän Nadja som jag sökte hjälp hos sa bara bra jobbat till killarna (men hon fick sitt straff då de tillslut gav sig på henne med). Hur som helst så lärde jag då pojkarna var jag bor och för en liten stund sedan var de tillbaka igen, denna gång med våra långa sopskyfflar. Hur ska det här sluta?

Jämställdhet, vad är det?

I Sverige talar vi främst om lika värde på arbetsmarknaden oavsett kön, här skulle man mer behöva tala om människors lika värde i livet oavsett kön. Här finns det klara regler för vad du får göra som tjej och inte. Du får inte ha vissa yrken, som skolans städerska som egentligen är bilmekaniker men självklart inte får jobb som det. Du får absolut inte dricka öl, tro det eller ej men precis det blev mina vänner tillsagda för någon vecka sedan av en servitris. Det är inte helt ovanligt att inte bli tilltalad eller bara heta "friend" så länge en man är med, detta fick jag själv känna på en del under min praktik på två olika skolor i Kibera. På den sista skolan var det visserligen mycket bättre men jag upptäckte en dag hur rektorn som annars alltid var pratsam och glad inte ens såg mig när jag var där på besök samtidigt som han gav en äldre man en rundtur. Jag existerade inte längre. Det tråkiga är att många kvinnor här är så vana vid systemet att de inte ens reagerar längre, de finner sig i det och lever efter dem. Men de gör inte bara det, vissa försöker få oss som inte lever efter det att inse hur man egentligen ska bete sig. Här om någonstans skulle det behövas tjejnätverk så att kvinnorna inser att situationen kan förändras!

Nyhetstorka?

Såg på svenska rapport igår (mitt sätt att försöka hänga med i vad som händer i Sverige) men det måste varit den tråkigaste sändningen någonsin. Inte nog med att halva handlade om bandy och ishockey, de hade dessutom ett långt inslag om prinsens misslyckade racingkarriär. Har de nyhetstorka på svt? Jag kan ge dem massor med uppslag, som helt klart är mer intressanta än prinsens bilkörande!

Själva har vi mogekees som springer runt på gatorna och skapar upplopp, i veckan när vi gick från Junction blev vi tillsagda av en bilist att snabba på då det var "trouble behind". Nu på eftermiddagen medan jag satt hemma och räknade matte var mina vänner på fotoutställning om valet och dess efterföljder där de bla fick se bilder på en man som fått huvudet avhugget, barn i kistor och allt vad våldet innebar.
Skulle inte ens våga tala om för en kenyan vad som kan räknas som nyheter i Sverige

Hemresan närmar sig med stormsteg

Om ca en vecka kommer Ullis hem till Sverige, hon och jag lämnade Sverige ungefär samtidigt så att hon nu åker tillbaka får mig verkligen inse att det är min tur snart. Dessutom går det inte en dag utan att jag blir påminnd om det av någon här. Inte bara är det få veckor kvar, de går så förfärligt fort. Känns snarare som att de består av två dagar än sju. I höstas räknade vi hur länge vi varit här, nu räknar vi hur lite tid vi har kvar. Tecknen är verkligen överallt, just nu blir jag påmind om det varje gång jag ska försöka hitta mina kläder då allt för tillfället är nerpackat i resväskor för att jag ska få en bild av hur mycket jag kan ta med mig på planet och hur mycket jag måste skicka i kartonger. Vi fick nämligen hit dem i veckan och vi ska skicka iväg dem inom de närmsta veckorna. Jag har lite mer packning nu än när jag åkte hit om man säger så... Sen i tisdags har jag även tiderna för hemresan klara.


Det är inte så att jag inte ser fram emot att komma hem, tro mig det gör jag verkligen. Träffa alla vänner, familjen och att få mitt liv samt min myndighet tillbaka är det jag längtar mest efter. Samtidigt är jag livrädd, helt stört hur nervös jag är över att komma tillbaka till mitt gamla liv och alla där hemma. Sen är det ju det där med att lämna allt här. Nu har jag ju vant mig med min vardag här och känner mig riktigt hemma. Dessutom kommer jag sakna att bo med mina tjejer. Jag som alltid varit ensambarn och tyckt det är skönt att få vara för mig själv har blivit helt sällskapssjuk och umgås med folk dygnet runt. Visst stänger jag in mig på rummet ibland men det går sällan en hel timme utan att någon knackar på eller att jag hör hur de pratar om något spännande utanför dörren så att jag bara blir tvungen att lägga mig i. Jag kommer verkligen sakna vår lilla korridor!

Nästa helg ska jag träffa min vän Sara, som då blir den första vännen hemifrån som jag träffar sen augusti. Nervöst.

Så var det klart

Så har vi en regering igen! Det var en lång väg hit men nu är det klart, PNU och ODM har enats. Återigen fick jag beskedet genom vakternas radio, vad skulle jag ta mig till utan dem?

29.4 år

Jag som var nojig över att fylla 19. Av någon anledning har jag något emot just den siffran men enligt vuxenpoäng.com kan jag vara lugn, jag är egentligen 29 år dvs fyller 30 nästa gång och inte 19. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här... Speciellt när min kära vän Mikka som sitter brevid blev 17. Bara för att jag älskar kaffe, kakor, julpynt och hellre åker till Kina än Hultsfred (som jag redan varit på). Aja det är väl bara att acceptera min sanna ålder!

Ödet?

Just nu börjar nästan tro på ödet, och att det inte vill att jag ska plugga på högskolan. Med ett inaktiverat konto, bara ett fåtal dagar kvar till ansökan, en antagningsenhet som inte svarar på mina mejl och ett internet som är så segt att jag i stort sett aldrig lyckas komma in på studera.nu så börjar jag verkligen känna att det kanske inte är menat för mig att börja plugga i höst. Jag var inte helt säker på att jag ville det överhuvudtaget men jag ville i alla fall söka, nu när jag till och med lyckats få hit universitetskatalogerna och allt. Men som sagt, ödet verkar vilja något annat.

En glad överraskning

Idag när jag kom från matten möttes jag av en glad överraskning. Utanför min dörr låg ett paket från föräldrarna. Jag kunde inte sluta skratta när jag öppnade paketet, det var så otroligt typiskt min familj, knästrumpor med rosetter, "rör inte min kompis" knappar och unga socialdemokrater tejp var delar av innehållet. Min post skiljer sig en del från de andras om man säger så...

Hur som helst var det precis vad jag behövde, dock blev jag lite smågalen och tejpade först hela min dörr och sedan tvättkorgen som stod bredvid, när Janet (skolans städerska) kom in tittade hon skeptiskt på mig och frågade vad jag höll på med, jag försökte förklara men hon skrattade bara åt mig. Hon fick i alla fall en av "rör inte min kompis" knapparna som just idag kändes extra passande med tidningsrubriker som "a sad day for Kenya" med avseende på gårdagens våldsamheter i framförallt Kibera och Kisumu.

Idag har det dock varit hyfsat lugnt så det är bara att hoppas att det var ett kort återfall. Även om det finns risk för fler. Det här handlar som sagt om mer än bara valfusk.

Situationen

Måste säga att sr:s artikel om situationen i Kenya är bra. Läs den kort men riktig.

Nu får de ta och ge sig!

Ända sedan Odinga och Kibaki kom överens om att leda landet tillsammans har det pågåt diskussioner om hur ministerposterna ska fördelas, vilket lett till att det nu blivit oroligt i Kibera igen. Min lärare läste för en liten stund sen upp ett sms från Francis om att det börjar bli oroligt i området igen och alldeles nyss fick han ytterligare ett sms om att polisen gått in och börjat skjuta. Allt pga att politikerna i detta land är så besatta av pengar och poster att de aldrig kan komma överens!

illa illa

Ryssland och USA som på senaste tiden har varit hyfsat goda vänner, okej det har haft sina meningsskillnader men på det stora hela har förhållandet varit hyfsat gott. Frågan är bara hur det kommer bli nu när USA i Nato fått igenom förslaget om robotförsvarssytemet. Om det är något Ryssland är emot så är det just det. Enligt vad de sagt tidigare kan det leda till en början på ett nytt kallt krig. Visserligen har de nu under helgen lovat Nato att så inte ska bli fallet men det ska ändå bli riktigt intressant att se konsekvenserna. Ryssland vill återigen räknas som en supermakt jämbördigt med USA och detta om något sätter käppar i hjulet för den planen. Putin lär inte vara glad just nu. Som om det inte var illa nog med de nya medlemsländerna och att Ukraina i framtiden kan vara en av dem. Ska bli intressant att se vad Putin gör för uttalanden inom den närmsta framtiden.

African time

Jag har börjat komma in i det här med african time riktigt bra, dvs jag har lärt mig att alltid komma för sent då inget ändå händer i tid. För det mesta är det ganska charmigt och det är skönt att människorna här knappt känner till begreppet stress. Men det finns tillfällen då det driver mig till fullkomligt vansinne, ett sådant var i lördags när vi under högskoleprovet hade 40 minuters lunch och ingenting var klart. Som sagt i vanliga fall bryr jag mig inte men just då när min stressnivå låg på topp och jag bara hörde klockan ticka så kände jag mig riktigt trött på att inget någonsin kan vara klart i tid. Andra tillfällen då jag kännt mig riktigt trött på det hela är när vi ska åka iväg på resor och ALLTID kommer iväg minst en halvtimme senare än planerat, oftast en timme, då saknar jag Sveriges punktlighet.

How to beat you wife

Det är titeln på en bok jag köpte i en kristen bokaffär igår. Det kändes så absurt att jag bara var tvungen att ta reda på vad det var. Jag har ännu inte kommit fram till om den är helt seriös eller om den har något fint budskap i slutet. Hur som helst så verkar den riktigt intressant och de listar bla kända män som slagit sina fruar.

Får ge den en närmare titt efter att jag klarat av morgondagens högskoleprov. Ska bli intressant att se hur det går.