Befinner mig just nu i Arusha i norra Tanzania. Att ta sig hit var en intressant upplevelse. Bussresan gick bra men att komma in i sjalva landet gik samre for mig och pappa. Vi blev av med pengar i omradet mellan Kenyas och Tanzanias grans. Det blev i alla fall bara till att skriva en polisrapport pa plats och sedan vaxla nya dollar. Som tur var hade vi bra person fran bussbolaget som hjalpte oss och nu ar vi i alla fall har.

Valet i Kenya vet jag inte sa ,ycket om an. Rosterna haller pa att raknas. Det enda jag vet ar att forra preidenten och diktatorn Mois sonner forlorat sina parlamentplatser, nagot jag inte ar helt ledsen over. Enligt mig ska moi familjen halla sig undan kenyas politik.!

En dag innan valet

Kom precis hem från oppositionens näste, Kisumu vid Viktorasjön. Där hör man ODM och Odinga vart man än går. Jag vågade inte ens säga presidentens och hans partis namn högt. Det blev lite som i Harry Potter "du vet vem". Imorgon är det valdag och spänningen i landet är hög. Oppositionsledaren ligger bra till och jag skulle inte bli helt förvånad om han vinner, men det är egentligen omöjligt att säga något om hur det kommer gå. Jag vet inte ens vem jag själv hoppas vinner. Om den nuvarande presidenten Kibaki vinner kommer det antagligen inte hända så mycket. Odinga däremot vill decentralisera makten, bra på ett sätt men frågan är om Kenya är redo. Risken finns att tribalismen ökar. Om Odinga vinner är det dessutom första gången i Afrikas historia som en president bara suttit en mandatperiod.

Det är alltså en spännande dag imorgon, själv ska jag lämna landet för Tanzania. Vi ska trotsa råden och ta oss in till stan imorgon bitti för att ta en buss till Arusha. Men ni behöver inte vara oroliga. Vi ska vara vid bussen klockan fem imorgon bitti, då är nästan inte en människa ute.

Jag ska göra mitt bästa för att snart återkomma med en valrapport

När alla vännerna åkt hem

Vad gör man då? Jo man pluggar FN! De senaste 20 timmarna har jag spenderat helt med FN och Burma. Mitt arbete, som är terminens största, ska lämnas in klockan fem idag. När började Alexandra skriva? Igår kväll! Kan i alla fall helt ärligt säga att det inte bara är mitt fel. Jag har inte haft tid att skriva, det har hela tiden varit prov och inlämningar, men så går det väl om man har 12 ämnen på en termin. Nu har jag i alla fall skrivit halva arbetet och har exakt 9 timmar och 3 minuter kvar. Ja jag värnar om varje minut.

Mitt pluggande i natt blev avbrutet av N som ringde från flygplasten och talade om att hennes flyg blivit inställt. Stackarn skulle åka själv på sin flight och när alla andras flyg gått satt hon där helt själv, om man inte räknar alla andra hundra ursinniga passagerare. Nu håller jag bara tummarna får att flyget som ska gå om ca två timmar faktiskt lyfter den här gången. Annars får vi väl säga hejdå en tredje gång.

Jag ska till Skara i sommar!!!

Gick precis in på dysmeliföreningens hemsida och där fick jag en väldigt glad överraskning. Sommarlägret ska vara på Lundsbrunns kursgård utanför Skara! Jag saknar Skara jätte mycket. Brukade spendera i stort sett vartenda lov där från jag föddes till jag var 12 och farfar flyttade till Linköping. Nu ska jag äntligen få komma tillbaka!

Jag hade redan innan tänkt åka på sommarlägret men nu får inget stoppa mig!!!

19 december

Idag är det 15 år sedan mitt liv delvis förändrades. Jag brukar inte ens komma ihåg den här dagen. Men det är alltså 15 år sedan som jag och min pappa skulle laga kalvsylta tillsammans. 15 år sedan sen jag på ett par sekunder hann få för mig att jag haft sönder maskinen och komma på den briljanta idén att laga den. 15 år sedan jag stoppade ner min hand i köttkvarnen för att sedan inte få upp den igen. 15 år sedan jag för första gången träffade Ove Engkvist, en helt fantastisk läkare som gjort underverk med min hand.

Hade det inte varit för den där dagen hade jag haft 10 fingrar precis som alla andra. Jag hade alltså inte varit ”unik” och inte träffat alla andra ”unika” människor i dysmeliföreningen. Ett liv utan dysmeliföreningen kan jag nästan inte ens tänka mig idag. Vad skulle jag då göra på somrarna? Jag kan egentligen inte veta exakt hur mitt liv hade sett ut om det inte var för den där dagen, men jag tror att det hade sett rätt annorlunda ut. Om inte annat hade min umgängeskrets sett annorlunda ut, jag hade som sagt inte känt ” dysmelisterna”. Jag hade nog inte heller sett det lika naturligt att alla människor ser helt olika ut och att det egentligen inte finns någon norm. Alla är vi unika.


Jag vill ta det här tillfället till att tacka alla underbara människor som funnits där genom åren.

Framförallt vill jag tacka min släkt som ställde upp i en svår situation och gav mig en helt fantastisk jul. Om det inte hade varit för er hade saker blivit mycket svårare. Ni ställde upp för mig och mina föräldrar på ett helt fantastiskt sätt!
Ni kanske inte tror att jag kommer ihåg eftersom jag var så liten. Självklart kommer jag inte ihåg allt och en del har jag fått återberättat, men jag har många fina minnen. Jag tror att det är tack vare er som jag idag älskar julen så mycket.

Ännu mer vill jag tacka mina föräldrar som har funnits där vid min sida. Det har varit operationer, läkarbesök, nedsövningar, besök hos arbetsterapeuter, samtal med lärare, otaliga läger mm. Ni har alltid funnits där och stöttat mig! Jag vet att det inte alltid varit lätt.

Jag vill bara tala om att jag är medveten om allt ni har gjort och att jag är er evigt tacksam!

Nu är familjen Völker samlad igen

I går morse var jag och mötte föräldrarna på flygplatsen. Det sjuka var att jag var super nervös. När jag stod där och väntade på att de skulle komma ut genom dörrarna kände jag mg som en av flickorna i alla tv-serier som ska introducera sin nya pjkvän för sina föräldrar. Bara det att i mitt fall var "pojkvännen" ett land och ett internat. Som tur var släppte i alla fall nervositeten på en gång när de väl kom. Nu har de i alla fall varit här i närmare två dygn och hunnit fika på Java två gånger, handla på Nakumatt, pruta på masaimarknaden och hänga vid poolen på internatet. Dvs allt jag brukar göra. I veckan blir det besök på toymarket, stan, Kibera och östafrikas största mentalsjukhus. Stackrna får ingen mjukstart med mig som guide. Inte för att de riktigt vill ha det heller.

Lucia

Idag är det den 13 december, dvs lucia. Själv har jag hunnit gå i två tåg. Först ett på skolan och sedan ett hos ambassadören som bjöd in runt 400 gäster på julbord och underhållning i form av svenska skolan.
Det var trevligt. Om inte annat åt jag lax, som jag älskar, för första gången på fyra månader!
Ambassadörens residens var klart över förväntan. Jag hade hört att det skulle vara fint men förväntade mig ett ganska stelt hus. Det här var riktigt charmigt med runda former och en veranda som fick mig att tänka på Karen Blixtens hus i "Mitt Afrika".

Nu är jag helt slut och håller på att somna efter att ha varit uppe sen kl 5 imorse då jag gick upp och pluggade på mitt tiosidiga kiswahiliprov jag hann klämma in mellan allt luciafirande.

Att jag aldrig lär mig

Sitter här med fingret i en kopp med ljummet vatten eftersom att jag lyckats hälla kaffe över hela mig själv. Varför? Jo för att jag aldrig lär mig att "kan själv" inte fungerar i alla lägen. Försökte klättra in i skolbussen med en överfull kokhet mugg kaffe i handen, samtidigt som jag bar på en handväska och två påsar. När jag fick frågan om de skulle ta något sa jag självklart nej "det går så bra så", två sekunder senare var jag inte lika övertygad. Så nu sitter jag här med fingret i koppen, matteprov imorgon och kan för tillfället inte hålla i en penna. Inte kan jag hålla den i andra handen heller pga tidigare "kan själv".

yes yes yes

Nu är det klubbat och klart! Var nyss på styrelsemöte med skolstyrelsen och de godkände förslaget om resa till Rwanda med samhälle B klassen. Jag ska alltså spendera höstlovet i det omtalade landet! Vi ska ta oss dit med buss och övernatta i Uganda. Att läsa samhällskunskap B är det bäst beslut jag tagit, trots att det gör att jag läser för många poäng! Det är lätt det roligaste ämnet!

Dysmeli inte dyslemi!!!

Är det verkligen så svårt att få det rätt? Journalist efter journalist väljer att skriva en artikel om dysmeli men av någon anledning är det långt ifrån alla som lyckas få det rätt. Jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så svårt. När de har intervjuat en dysmelist och fått tryckt information men ändå inte lyckas få det rätt börjar jag verkligen undra vad som är fel. Är det inställningen från journalistens sida eller vad är det?
Inte nog med att de inte får namnet rätt, de kan inte heller få faktan rätt. Läste precis i en artikel att dysmeli är ärftligt. Den faktan var helt ny för mig som varit deltagare eller ledare på läger varje år sen jag gick med för ca 10 år sedan. Lite intressant att man i dysmeli föreningen alltid är noga med att påpeka att det inte är ärftligt. Men vem vet journalisten kanske vet bättre....

Dysmeli - medfödd avsaknad av ben, arm eller del där av (jag får vara med trots att min handskada är självförvärvad)

Frihet

Vår internatföreståndare som ska jobba ikväll är sjuk och hemsk som jag är skulle jag inte kunna vara gladare. För en gångs skull är vi helt ensamma utan internatföreståndare som kommer och säger åt en att vara tyst eller låser klockan elva! Dessutom är matsalen öppen under läxis.
Det kanske inte gör så jätte stor skillnad men jag känner en mycket större frihet!

1 advent

Idag är det första advent och JAG har varit på gudstjänst! Helt otroligt om jag får säga det själv... Har inte varit på en gudstjänst sen min konfirmation i åttan. Men det var faktiskt mysigt. Jag gick för att få lite julstämning så här i solen, vi hade julmarknad igår men jag kände att det kan behövas mer för att få riktig julstämning här.
Det jobbiga var bara att gudstjänsten hölls på norska så det var lite svårt att förstå allt, även om jag blivit mycket bättre på att förstå vad våra grannar säger. Här går det liksom inte att komma undan dem. Förutom att man träffar de på nordiska aktiviteter har vi både en elev och en lärare från Norge.

Men det bästa med gudstjänsten var lätt kyrkkaffet!
Massor med hembakt fika och riktigt bryggt kaffe. Det är helt sjukt hur mycket jag har saknat det! På skolan har vi bara pulverkaffe (och inte sånt som vi har i Sverige som faktiskt smakar kaffe). Fikat var alltså värt hela besöket!

Morgon pluggande

Känner mig just nu ganska duktig för en gångs skull. Gick upp två timmar innan frukost för att kunna plugga på mitt naturkuskapsprov som jag har om ca en timme. Sen hade jag sån tur att vi fick arbeta självständig på samhällskunskapen vilket gör att jag fick ytterliggare en timme att plugga på samtidigt som jag kan läsa bloggar om global demokrati, som jag ska skriva min globaliseringsuppsatts om.
Det här var en trevlig förändring från de senaste dagarna då jag knappt orkat plugga alls utan bara sovit. Har varit lite mycket med J som åkt hem till Sverige och alldeles för mycket i skolan. Helt seriöst - två naturkunskapsprov på en vecka, om två helt olika ämnen. Det finns faktiskt en anledning till at jag valde samhäll och inte natur!

Får bara hoppas att jag inte blir som i våras igen då jag inte orkade plugga på kvällarna utan istället gick upp vid 4 på morgonen.

Köpfri dag

Idag är det den internationella köpfria dagen. En del på skolan har gjort mycket reklam för den har dagen och uppmanat alla att inte köpa något.
Dagen har till syfte att få konsumenter att tänka efter vad köphysterin får för effekter. Det är väl bra men det fungerar inte riktigt här. Att klara sig utan att shoppa en dag kan man väl göra. Men i ett land där om vi handlar eller inte kan avgöra om en människa får lägga sina barn hungriga eller inte känns det lite fel att ta avstånd från shopping. Här är det inte lika många stora affärskedjor som i Sverige utan det mesta vi handlar köper vi av en person, tex på masai marknaden. Ska jag undvika att köpa majs av kvinnon som sitter på vår gata och livnär sig på att sälja majs för 1 kr styck. Jag tror nog att den här dagen är skapad mer för västvärlden.

Jag har därför valt att bojkotta den här dagen. Sen får folk här säga vad de vill.

7 sanningar

Jesper har utmanat mig att avslöja 7 sanningar om mig själv och jag ska göra mitt bästa

1. Jag spenderar alldeles för mycket tid hos N, M, J när jag egentligen borde plugga. Men vad kan man egentligen göra när man själv bor längst in i hörnet på huset och måste gå förbi alla andras rum på vägen?

2. Jag dricker alldeles för mycket kaffe för mitt eget bästa, men vem kan egentligen motstå Javas iskaffe?

3. Jag läser lenets alla nyhetsbrev och har stenkoll på gästboken trots att jag bor i Afrika, jag vet jag är sorglig

4. Jag tycker faktiskt om country, hur hemskt än folk må tycka att det är. Som tur är har S sagt att hon kan ha överseende med det även om hon egentligen lovat sig själv att aldrig vara vän med någon som har så dålig musiksmak!

5. Trots att jag tyckte latinlektionerna var det tråkigaste som fanns drömmer jag fortfarande om att lära mig Latin flytande

6. Jag är inte överdrivet förtjust i Kenyansk mat. Vissa saker är helt okej men att man får med halva djuret har jag lite svårt för!

7. Jag är inte gråtfärdig över att women aids run ställts in. Då slipper jag ju gå upp klockan 5 på lördag morgon.

Och där försvann handen

Råkade visst chocka folk lite idag. Eller råka och råka, jag avslutade mitt svenska tal med att slita av mig handen:P Poängen var att poängtera mina slutord som var ungefär ”man måste våga titta lite närmare för att kunna upptäcka att allt ser inte ut som man först tror.”


Upptäckte att låtsas handen var ett perfekt hjälpmedel så räkna med att jag kommer använda den i fler tal! Något ska jag ju faktiskt ha den till…


Föresten åt jag precis mitt första äpple sen jag lämnade Sverige, helt underbart! Dessutom var jag modig och vågade skölja det i kranvatten. Nu får jag bara hoppas att jag inte får amöba, men den risken är det värt!

Hemma, igen

Har spenderat helgen på safari. Det var faktiskt över förväntan. Vi var inte helt taggade efter att precis ha kommit hem och har hur mycket som helst i skolan, men det var faktiskt riktigt bra. Vi bodde jätte mysigt i tältstugor, med en flodhäst som sällskap. Hela natten kunde vi höra hur den frustade och plaskade i vattnet nedanför oss.

Annars är det just nu rätt tung stämning på internatet. O åkte hem i torsdags. Vi har börjat bli rätt vana med att folk kommer och går men det har varit gäster av olika slag. Nu var det en som vi trodde skulle stanna hela året och åka hem med oss i juni. Istället valde han att åka hem till sin musiklinje på Viktor Rydberg.
Jag kan bara hoppas att han får det bra men en sak är säker, han är saknad!

Föresten sitter jag just nu och ser på rapport. Jag har nog aldrig hört en lustigare analys av den svenska politiken. Moderaterna är ett knattelag, Reinfeldt är Fredrik Ljungberg och Mona är Zlatan.

Hem ljuva hem

Nu var men hemma igen. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den senaste veckan. Jag har bland annat fått se polygami på nära håll. Vi fick tex hälsa på en av nio mammor till en av männen som visade oss runt. Hennes historia var hemsk i mina öron. När hon var sexton år hade hennes syster dött. Hon hade då fått ta in systers plats, uppfostra hennes tre barn samt ge mannen 6 till. Samtidigt hade mannen åtta fruar till. Här var hennes historia inte särskilt märkvärdig.
Vi träffade en annan kvinna som är 65 år. Efter en stund kom hennes mans andra fru in med en bebis i famnen, den här kvinnan är 22 år. Hur gammal mannen var är vill jag inte ens veta.
Något roligt var att i den första kvinnans hem fick vi se en valaffisch med hennes dotter på. Att hon har lyckats ta sig till parlamentet är helt otroligt, ca 8% av parlamentsledamöterna är kvinnor. Chansen att stöta på en är alltså inte så stor.

Anledningen till att jag fick träffa alla de här kvinnorna var att jag var i Gendergruppen. Förutom att träffa de här kvinnorna fick vi möta några kvinnor som tillverkar korgar. Korgarna tar flera dagar att göra och de får bara omkring 30 kronor för dem. En annan kvinna sitter i sitt hem och tillverkar mattor av papyrus samtidigt som hon har tre småbarn som springer runt hennes fötter.

Byn vi var i ligger vid Viktoriasjön som till stora delar är täckt av vattenhyacinter. När vi stod vi strandkanten kunde vi inte ens se vattnet, allt vi såg var grönska. Sjön är även utfiskad vilket har gjort att invånarna i byn har fått finna nya sätt att få mat och försörjning.

Sova, sova, sova

är i stort sett allt jag har gjort den här veckan. Har tydligen någon magsårs bakterie som gör att jag är trött hela tiden. Den största ansträngningen jag har orkat är att se på film, så jag har verkligen uppdaterat mina filmkunskaper. Har bla hunnit se: Den sista samurajen, Världarnas krig, After the sunset, Oceans twelwe, hela första säsongen av Veronica Mars mm. Tur att jag helgen innan var i stan och köpte massor med filmer (jag kanske kände på mig att jag skulle bli sängliggande:P). Jag köpte 35 st och N nästan lika många. Så jag har en del filmer att se... Kanske ska vara sjuk en vecka till:P

Imorgon åker vi på fältstudier. Vi ska bla till en liten fiskeby där jag ska studera arbetsmarknaden och vilka möjligheter kvinnor har att få olika jobb. Ger en uppdatering när jag kommer tillbaka!

Så var man ryss då

Nu är det klart. Jag och fem till ska representera Ryssland på Model UN, dvs jag har vetorätt! Nu får alla amerikanare se upp för svenska skolan!

Nostalgi

Satt och kollade runt lite på facebook när jag hittade en massa bilder från valrörelsen. Jag saknar ssu!

Finbesök

Är för trött för att skriva mycket men jag vill bara skryta med att jag imorgon ska vara med i Nairobi maraton. Helt otroligt för att vara mig. Dessutom måste jag gå upp fem imorgon bitti vilket gör det ännu mer otroligt.

Sen har vi finbesök i Nairobi. Det verkar som att Mona är i stan. Ett par kompisar såg henne på flygplatsen igår kväll och berättade det stolt för mig imorse vid frukosten. Tycker hon kan ta en tur förbi svenska skolan också, tror den här skolan skulle kunna behöva en dos socialdemokrati.

FN

Idag är det FN dagen. Ironiskt nog är också FN det enda som finns i mitt huvud just nu. Har prov i FN-kunskap i morgon och jag måste säga att jag har en aning panik. FN är nog mitt favrit ämne just nu, vi har en superbra lärare men han är tuff. Jag tror verkligen inte att provet kommer vara lätt.
Själva fakta delen känns helt okej men analysdelen är det jag har panik över. Känns som att man behöver kunna helt sjukt mycket. Han är hur insatt som helst i världspolitiken och brukar varje vecka berätta om helgens fest med FN anställda här i Nairobi och diskussionerna som brukar uppstå.

Nu gäller det bara att gräva fram alla konflikter FN har gått in i och alla fel de någonsin begått. Någonting säger mig att det här kommer bli en lång natt.

Tack gode gud för Javas iskaffe är allt jag har att säga!

Hata rugby!

Varför? Jo för att hela landet blir helt lamslaget så fort det går en match. Det är värre än Sverige under fotbols VM. Igår kväll var det VM final vilket gjorde det ännu värre. Det första stället vi var på var helt tomt och på det andra satt alla ute i resturangen och såg på matchen. Vår internatföreståndare försökte lugna oss med att alla skulle komma igång efter matchen. Problemet? Matchen skulle sluta vid tolv tiden och bussen skulle hämta oss vid halv ett.
Men vi hade kul i alla fall. Svenska skolan satte som vanligt igång dansgolvet (vi är nämligen alltid först) och efter ett tag började det faktiskt vara en hel del folk. Tack vare J fick vi till och med stanna till ett. Det låter kanske inte som en stor sak men när det gäller våra internatföreståndare är det helt otroligt att de gick med på någonting sådant.

Nu väntar en dags pluggande. Imorgon börjar skolan igen och den här veckan är full med prov och inlämningsuppgifter. Jag måste idag göra matte, svenska, FN, U-land och religion. Men det är bara att hålla ut. Nu är det två jobbiga veckor sen ska vi på en hel veckas fältstudier vid Victoriasjön.

Men till dess är det bara att plugga.

Rave?

Sitter just nu och väntar på att bussen ska komma. Vi ska ut, på vad vet jag inte riktigt. Någon påstår att det är rave men jag vet inte riktigt. Med tanke på att festen är föreslagen av våra internatföreståndare har jag lite svårt att tro på att det är ett riktigt rave, men vem vet. Det enda jag vet är att det är dresscode white, vilket gav mig lite panik då jag inte har några vita finkläder här. Efter att ha gått igenom ett antal garderober fick jag tillslut ihop en kjol och en tröja. Nu ska det bara bli spännande att se vad det är vi egentligen ska på.

Kom igår hem från en vecka vid Indiska oceanen. Det var så himla skönt att komma ut från internatet lite och se någonting annat. Det var vita stränder, snorkling, fester på kvällarna och sen hann vi med ett portugisiskt fort också. Jag kan bara säga att Mombasa resan var ett äventyr. Hur underbart som helst men med vissa speciella detaljer som tex apor som stal maten, ett kök invaderat av stora bitande myror (där jag och min kompis även sov), 17 timmars tågresor med kackerlackor och hål föreställande en toalett. Allt jag kan säga är att hela resan var ett äventyr.

Ska försöka lägga upp lite bilder senare men jag var så lat med kameran att jag måste sno lite bilder av de andra först:P

Politik och K-pistar

Äntligen internetanslutning. Jag förstod redan innan jag åkte hit att det skulle vara en del problem med Internet, men det finns gränser. Jobbigast är det när vi har inlämningar och varken Internet eller skrivaren fungerar. Att försöka lämna in uppgifterna då är vad jag kalla problemlösning. Hittills har det fungerat tillslut, uppsatserna har kommit in lite sent men de har i alla fall kommit fram.

Det blir starkare känslor i staden för varje dag som går. Det är ca 2 och en halv månad kvar till valet, exakt datum är i och för sig inte satt men någon gång mellan 17-27 december ska det vara. Förra gången var det första någorlunda demokratiska valet. Den förra presidenten satt i 24 år och har fortfarande en hel del att säga till om. Den nuvarande är nu utmanad av den starka kandidaten Odinga. Just nu har jag ingen aning om hur det kommer gå i valet. Jag vet inte ens vem jag själv tror skulle göra bäst jobb. Det är svårt att säga i ett land där i stort sett varenda politiker är korrupt.

Just nu är det i alla fall politiska kampanjmöten varje helg med flera tusen deltagare. Efter mötena springer folk runt gatorna och skriker olika ramsor. Det påminner lite om första maj förutom att de joggar och inte går.

För två veckor sen när jag och några kompisar skulle in till stan höll folk på att hoppa på bilarna, slänga saker på vägen och det blev ett stort militärpådrag. Hade det varit i Sverige hade jag blivit livrädd där jag satt ca 50 m bort i en minibuss. Här börjar k-pistar i händerna på killar som definitivt inte är gamla nog bli en del av vardagen. Jag reagerar knappt på de stora dem längre. De är precis överallt just nu. I bankomatkön, på väg till affären, överallt.

Nairobi Hospital

Har spenderat dagen på sjukhuset. Orkar inte skriva så mycket då jag är fullproppad med smärtstillande men jag kan i alla fall säga att det varit en intressant dag. Nu låter sjukhus mycket värre än vad det här. Sjukhusets akutavdelning är ungefär som vårdcentralen hemma med skillnaden att man får köa mycket längre. Vi åkte från skolan vid halv elva och kom tillbaka vid tretiden. Anledningen till att jag behövde åka dit var att mitt finger svullnat upp och tydligen är infekterat. Besöket slutade med antibiotika och smärtstillande samt tid för återbesök. Det värsta är att om det inte blivit bättre tills på fredag måste de kanske skära i fingret. Men förhoppningsvis blir det bättre tills dess.
N som också var på sjukhuset ångrar i alla fall att hon tackade nej till de smärtstillande tabletterna efter att ha sett vilken effekt de har på mig. Jag har varit helt borta hela kvällen och känner mig i allmänhet rätt korkad. Det går inte direkt fort för mig att fatta saker och jag kan helt plötsligt börja skratta. Bäst av allt är att jag ska ta två av de här tabletterna tre gånger dagligen de närmaste dagarna, som antagligen kommer bi ganska speciella.

En underbar dag

Igår kväll fick jag ett sms som gjort att jag gått med ett stort leende och sjungit hela dagen. Det mitt sms sa var att Sumpan äntligen fått ett nytt kommunalråd. Efter "bara" ett år är nu Helene Hellmark Knutsson äntligen kommunalråd igen. Efter att två moderater i sommras gått över till socialdemokraterna kunde Helene igår väljas till kommunstyrelsens ordförande med röstsiffrorna 27-24.
Det är inte bara det faktum att hon är en socialdemokrat som gjorde mig så glad. För det första betyder det att politiken inte längre står still som det i stort sett gjort den senaste månaden, för det andra är Helene otroligt duktig med mycket erfarenhet av arbetet. Inte importerad från grannkommunen alltså:P
Självklart är det här en konstig situation som måste vara förvirrande för de flesta men jag tror att det här i längden leder till det bästa. Sen är socialdemokraterna medvetna om att en majoritet av befolkningen i Sundbyberg röstat på alliansen och kommer att ta mycket hänsyn tll detta.

Hur som helst är det en underbar dag som hittills bara blivit bättre och bättre.

New Life Home

Idag på eftermiddagen åkte jag och resten av u-landskunskaps klassen till ett barnhem i stan. Det var ett väldigt fint barnhem som fått mycket stöd, både ekonomiskt och i form av volontärarbetare. Meningen är att tre elever från klassen ska praktisera där varje fredagseftermiddag samt gärna även på helger.
Barnhemmet är lite unikt i Nairobi då de tar emot HIV positiva barn, ca 70% av barnen har varit HIV positiva. Enligt kvinnan på barnhemmet har de flesta barnen efter ett par år blivit HIV negativa genom ordentlig mat och att de inte kunnat amma av sin HIV smittade mamma. Förhoppningen är att barnen sedan ska adopteras vilket ofta också varit fallet men om de av olika anledningar inte adopterats flyttas dem vid tre års ålder till ett annat hem kallat ”The Ark” som bl.a. ser till att de får skolundervisning.

Det har varit lite diskussioner om det verkligen har någon betydelse att man praktiserar på det här barnhemmet. Gör det verkligen någon skillnad? De har det ju så bra där! Mitt svar är att ja det gör det absolut. Hemmet såg ut ungefär som ett dagis i antal barn och personal. Men då får man också tänka på att de här barnen inte har några föräldrar att gå hem till i slutet av dagen. Att det kontinuerligt kommer människor som leker och ger barnen uppmärksamhet är alltså superviktigt. Det kanske inte är viktigt för landet i sig. Men alla volontärarbetare påverkar de här barnens barndom.
Barnen är framtiden. I det här landet lever många barn på gatan och ännu fler sniffar lim i tidig ålder. Jag har ingen aning om hur de här barnens framtid kommer att se ut men de ska i alla fall få leka och bara vara barn så länge det går. Självklart finns det barnhem som behöver vårt stöd mer men nu är det här vi har möjlighet att hjälpa till och det ska man inte göra ner. Jag åkte under förra året ut till ett boende för ensamkomna asylsökande ungdomar. De flesta var killar från Irak i 17års åldern. Jag såg hur mycket de uppskattade att ungdomar från RKUF kom och umgicks med dem i veckan och hur mycket de gillade att leka. Då var de ändå 17, hur mycket betyder det inte då för 2åringar?

En ny morgonrutin

är vad jag förhoppningsvis startade idag. Jag gick upp och simmade innan frukost! Jag har försökt komma igång sen jag kom hit men varje morgon när väckarklockan ringt har jag insett hur kallt det är ute och hur varmt det är i sängen. Men igår kväll lovade jag och några kompisar varandra att vi ta oss upp. Imorse drog jag mig alltså upp ur sängen för att sätta på mig bikinin och gå ner till poolen. På vägen hann vi upprepade gånger fråga oss själva om vi var helt dumma i huvudet. Visst är jag i Afrika men låt inte det lura er, den senaste veckan har det varit varmt ca två timmar om dagen.
När vi väl tagit oss upp var det bara att komma i vattnet också. Inte så lätt som man kan tro. 20 minuter efter att vi kommit dit var vi i allihopa. Det tog ett tag att vänja sig vid temperaturen men efter ett tag var det riktigt skönt. Det kändes riktigt bra sen vid frukosten. Nu gäller det att komma upp i fortsättningen också men har jag nu kommit i en gång ska det nog gå!

Matvanor samt studiebesök

Den här veckan har skolan blivit allt intensivare och läxorna allt fler. Kommer nog att bli en sen kväll idag med alla läxor. Speciellt med tanke på att maten idag var så hemskt att vi måste åka och handla något annat att äta. På helgerna äter vi nämligen bara brunch och middag så när middagen är så hemskt att man bara får i sig en halv potatis är det inte riktigt hållbart om man sen ska plugga. Maten här brukar vara riktigt god. Det enda man kan anmärka på är hur nyttig den egentligen är. Vi har på de här tre veckorna hunnit få både pizza och pommes frites två gånger, men annars är den riktigt god. Det bästa är all färsk annans vi får, jag skulle kunna leva på bara det!
Men idag fick vi ingen annanas utan en stor hemsk köttbit om jag tror 50% slängde. Då ska jag också tillägga att det inte är samma sak att slänga här som i skolan hemma. INGEN vill slänga är. Varje gång någon inser att den inte orkar äta upp gör den något av följande alternativ
1. Trycker i sig maten i alla fal
2. Hittar någon annan som kan tänka sig äta upp maten
3. Springer fram när ingen ser och slänger
4. Sprider ut maten på andras tallrikar så att alla slänger lite grann.

Varför är det en så stor sak då?
Jo för att vi bor i en stad där många går och lägger sig hungriga om kvällarna. Det är alltså en blandning av respekt mot framförallt den kenyanska personalen på skolan, insikt om världen utanför skolans murar samt internatföreståndarnas stränga tillsägelser om att mat inte får slängas.
Det gamla talesättet "tänk på barnen i Afrika" blir väldigt verkligt här.
Så när 50% slänger sina köttbitar är det alltså inte utan anledning.

Nu till något helt annat. Åkte i fredags ut till Kibera, östafrikas största slumområde. Det var en speciell upplevelse. För det första har det öst ner den senaste veckan, min samhällkunskapslärare jämförde regnet med att det är som att det sulle snöa i Sverige i maj. Allt regn har gjort marken helt lerig så det var inte det lättaste att gå på de 0små vägarna mellan husen. Vi bara väntade på att någon skulle ramla omkull. Dessutom ville alla barn vi mötte ta oss i hand och veta hur vi mådde, även om jag inte är helt säker på att de förstod att det var det de frågade. De såg nämligen väldigt förvirrade ut när jag faktiskt svarade på frågan. Ett barn tog tag i mig, hoppade och skrek viting, viting, viting. De vuxna antingen log åt oss och hälsade, skrattade eller gav oss arga blickar. Det är inte så konstigt att vi väckte uppståndelse. Där kom vi, en skolklass på 20 elever som turister och rundtur i deras hem. Det var tur att vår lärare sagt till att vi skulle lämna kamerorna hemma i alla fall. Fick själv lite dåligt samvete när jag gick runt med min flaska med rent vatten, speciellt när några barn sträckte sig efter den. Men jag var tvungen att ha den då det var rätt varmt och jag egentligen var sjuk. Dvs vatten var det enda som gjorde att jag inte svimmade.
Eftersom jag inte kunde höra vad vår "guide" sa då han gick lite framför och alla barn skrek så mycket gick jag och tittade runt istället. Kibera är väldigt vackert. Det ligger lite som i en dal med gräskullar runtomkring. Husen är av trä, plåt, eller betong och gatorna var lerpölar fulla med plastpåsar. Överallt satt lappar om något nytt träningscenter för aidsjuka som startat av någon organisation. Tydligen är det så att när man startar något nytt projekt sätter man upp lappar över hela Kibera. De satt verkligen överallt! Ofta satt de till och med på rad för att vara helt säkra på att alla ser.
Gatorna var fulla med lekande barn på rast, på väg hem från skolan eller bärandes på ett yngre syskon. Blev lite nyfiken över hur deras ryggar mår då barnen gick med sina småsyskon och de vuxna kvinnorna med vattendunkar och likande.

Överallt var det en väldig glädje. Man gläds åt det man har. Sen finns det otroligt mycket orättvisor och annat som inte är lika glädjande men det tar jag en annan dag.

Genom våra skolbesök i Kibera samt ett område som heter Dagoretti gjorde jag upptäckten att Alexandra är en populär person i någon tv-serie här. I ett klassrum började barnen till och med applådera när jag sa mitt namn.

Anledningen till våra studiebesök var att vi ska välja en praktikplats där vi ska vara varje fredageftermiddag under hösten som en del av kursen u-landskunskap.
Just nu lutar det åt att jag väljer "women power group", ett projekt med några aidssjuka kvinnor som sitter och gör vackra smycken samtidigt som de pratar om sina liv. En form av samtalsterapi alltså. Smyckena säljer de sedan för 1000 shilling, 100 sek. Pengarna går sedan till kvinnorna samt återinvesteras i projektet. Vår uppgift skulle vara att prata med kvinnorna samt hjälpa dem sälja smyckena. Deras lokal ligger i Kibera men priset gör att det inte är Kiberaborna själva som är målgruppen utan rikare kvinnor och där skulle alltså vi komma in i bilden.
Men jag är inte helt säker än utan vi får se var det blir jag praktiserar.
Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot praktiken.

Malewa

I helgen levde hela gymnasiet vildmarksliv i Malewa. Vi fick testa på höghöjds banor och olika teambuilding aktiviteter. Vi gick även en lång vandring över kullarna i stekande sol på småstigar täckta av stora växter.
Vi bodde i tält som inte gick att vara i på dagarna pga hettan medan de på kvällarna var alldeles för kalla.
Den största prövningen för oss var nog dassen vars dörrar väggar bestod av presenningar Det gällde att hoppas att det inte skulle börja blåsa så att dörren blåste upp och sjunga så att folk hörde att det var upptaget.
Det komiska med vårt vildmarksliv var att vi hade med oss kökspersonalen som lagade och ställde fram all mat. Våra måltider bestod alltså inte av korv med bröd eller annat som man brukar äta när man kampar utan vi fick sånt som chili con carne och kött med bakad potatis, majskorvar och vitlöksbröd. Så primitivt var alltså vårt vildmarksliv.

Naturen i Malewa går varken att besriva med ord eller bild. Det var helt otroligt vackert! När vi körde in på området, som ligger i en nationalpark, åkte vi förbi Zebror, Giraffer, Vildsvin mm.

Det som förstörde helgen lite var att så många mådde väldigt dåligt. C fick till och med diagnosen Malaria efter ett besök hos en doktor i närheten. Jag tror att det som mest stärkte gemenskapen var att alla blev lika irriterade när hon först inte fick åka hem trots sin svåra sjukdom. Men efter mycket övertalning skjutsade de till slut hem henne på lördagen så hon fick komma hem till sin moster och hennes familj.

Nu mår hon i alla fall mycket bättre och var till och med i skolan igen. Men jag tror inte att någon på skolan kommer slarva med sina malaria tabletter när vi åker ut i landet.

Religion, en privatsak

Jag vet inte om det bara är jag men enligt mig är religion något privat. Vad jag tror och inte tror är min ensak. Jag fick i läxa på religionen idag att fundera ut några exempel att dela med mig av nästa lektion om varför jag tror eller inte tror på Gud. Jag vet att det i min grupp finns de som tror starkt att det finns en Gud. Jag respekterar deras tro och jag vet att de i sin tur respekterar de som inte delar denna starka tro. Jag har bara inget behov av att nästa gång behöva sitta och argumentera för varför jag är en av dem. Som jag sa innan så tycker jag att det är min ensak.
Anledningen till att jag läser religion A, om man bortser från att kursen är obligatorisk, är att jag så objektivt som möjligt vill lära mig mer om de olika religionerna. Inte definiera min egen tro. Om jag tror på Allah, reinkarnation, Jesus eller något annat är upp till mig och inte något jag ska behöva motivera i ett klassrum.
En person som inte vill tala om vad den röstat på är inte tvungen men jag får i läxa att förklara min tro. Enligt mig är båda frågorna lika personliga och lika självklara att man ska få hålla för sig själv om det är det man vill.
Jag tror säkert att det finns någon mening med läxan men jag tycker ändå att det är ett ingrepp på privatlivet.

En sak vet jag i alla fall. Det här är en läxa jag inte tänker göra.

Internatliv

Det är både positivt och negativt att bo på sin skola. Det negativa är att det är svårt att se skillnad på skoldag och fritid. Jag har kommit på mig själv med att stå utanför expeditionen vid åtta på kvällen och bli förvånad över att de inte är där.

Det positiva är att det alltid är nära hem. Dvs har man håltimme behöver man inte fundera på om man hinner hem eller inte, som jag gjort de senaste åren, utan nu är det ca 20 meter hem. Så idag när ja hade en två timmars håltimme passade jag och en tjej på att se pretty woman. Sen när den var slut var det bara att gå till nästa lektion.

Dessutom får jag sova mycket längre på morgonen. Kan inte direkt påstå att jag saknar resvägen på morgnarna

Nu har jag även börjat bekanta mig med området. Jag och en till tog en långpromenad på eftermiddagen för att kolla in området. Det enda vi gått till innan har varit Junction som ligger cirka 500 meter bort. Men nu gick vi längs bilvägarna och fick lite koll på vad som finns runtomkring. Dessutom fick jag äntligen köpa coca-cola från ett av alla coca-cola stånd. Inte för att jag var så sugen men jag har hela tiden sett dem när vi åkt med bussen och velat gå dit. De ser ut ungefär som stora coca-cola lådor.
Jag köpte även en majskorv från en kvinna vid vägen. Det sitter kvinnor och grillar majskorva lite överallt i staden och säljer dem för en krona styck. Jag kan inte ens tänka mig hur deras lungor mår med tanke på att vi tycker det är jobbigt att andas pga alla avgaser när vi bara går på promenad medan de sitter där hela dagarna.

Ullis har nu kommit fram till Canada. Mer om hennes nya liv kan ni läsa här

Måndag

Igår var vi på Nairobi nationalpark och fick bla se giraffer, lejon, strutsar, zebror mm. Vi körde runt i en skumpande buss i sex timmar och de sista timmarna sov i stort sett hela bussen.

Idag var en sån där skum dag igen. Vi har fortfarande inte fått helt ordning på våra scheman. Dessutom var de lektioner jag skulle ha inställda pga att lärarna var bortresta så det enda jag haft idag var klassråd.
Vi utnyttjade i alla fall tillfället till att åka till Yaya, ett köpcentrum som vi inte varit på en. Det är lite komiskt, vi har i stort sett bara varit på köpcentrum. Yaya har i och för sig en masai marknad också men när vi kom dit upptäckte jag att den bara finns på söndagar.

Jag hittade i alla fall bröd utan vete så nu behöver jag inte sitta helt mobbad på kvällsfikat med mina bananer.

Idag ska vi börja med lexis. Varje vardag kväll mellan 19 och 21 är obligatorisk läxis. Då ska vi vara inne å våra rum och plugga. Dessutom har vi frivillig läxis på söndagar. Jag har i och för sig inga läxor, gjorde min enda läxa i går så jag får väl sitta och läsa eller något.
Det är i alla fall skönt att det börjar bli lite mer vardag här. Det blir lite lugnare stämning på boardingen då.

Städning

Lördag. Snart har jag varit här en vecka. Känns mycket längre.

Jag har spenderat förmiddagen med att städa. Varje lördag kommer mitt rum att inspekteras så att det är städat. Det är nämligen väldigt viktigt att det är ordentligt städat här så att vi inte får in myror, kackelackor och annat trevligt i rummen. Dessutom är luften här full av damm så vi måste damma av alla fönsterbrädor och hyllor ordentligt. Om vi inte städar får vi utegångsörbud. Men jag måste säga att det var lite intressant att städa här. Vi har ingen dammugare utan ska först sopa golven, men vi har ingen sopskyffel. Sen skulle vi torka golven men medan jag fyllde hinken med vatten blev halva jag blöt då enda stället jag kunde komma på att få vatten fån var duschen som sitter högt upp på väggen. Alltså fick jag hålla upp hinken långt oanför huvudet och när jag insåg hur opraktiskt det var fick jag ropa på min rumsgranne som fick stänga av vattnet. Men som sagt hann halva jag bli blöt. Får nog komma på ett bättre sätt till nästa vecka.

Idag ska alla barn på skolan och de föräldrar som finns i landet ha aktivitetsdag. Dessutom ska all svensk personal och de holländska barnen med familjer vara med. Svenska skolan hyr nämligen ut lokaler till holländska skolan som har elever från 1 - 12 år
Det ska bli roligt att få se alla barn och deras föräldrar. Hittills har jag bara sett småbarnen när de är ute och leker när jag har varit på väg till lekion.
Tråkigt bara att inte den kenyanska personalen och deras familjer kommer vara med.

Men de svenska barnen verkar uppspelta. Jag har redan fått lyssna på när de försökte rappa på kiswahili i en mikrofon de fick tag på. Dessutom kom det in ett och annat skrik som ekade ut över området.

Förhoppningsvis leder dagen till att jag får lite bätttre koll på de barn som går i för- och grundskolan.

Får se vad vi får göra ikväll. Det har nämnts något om bio men vi får väl se.

En skum vardag

Det kan man verkligen kalla det liv jag lever just nu. Eftersom vi är helt nya i staden är våra internatföreståndare väldigt nervösa och släpper för tillfället inte ut oss. Vi ska ikväll gå igenom säkerhetsinformation så imorgon får vi förhoppningsvis iaf gå till affären 200 m bort. Tills dess sitter vi innanför våra murar och undrar över staden utanför, för att vara lite dramatisk.

Har hittills bara haft en riktig lektion, vi treor har av någon anledning haft det mycket slappare än alla andra. Det var iaf psykologi och det känns bra. det var inplanerat studiebesök på bla östafrikas största mentalsjukhus som ligger i Nairobi. Vi ska även besöka en skola med psykisktsjuka barn. Jag tror att båda besöken kommer bli intressanta men svårsmälta. Vår lärare varnade oss för att människorna ser ut om hundar i bur.
Imorgon har jag FN-kunskap och swahili så det ska bli intressant.

Stockholm-Nairobi

Efter att ha spenderat de senaste två veckorna med att packa och säga hejdå är jag nu äntligen framme. Flygresan var lång och stressen precis innan med att ta bort saker ur packningen för att inte få övervikt var ansträngande men nu kan jag slappna av. Det gick till och med supersmidigt att få visum, av någon konstig anledning behövde jag inte ens betala.

Alla vi som är här verkar i alla fall vara överens om en sak, det känns overkligt. Att faktiskt vara här på stället vi pratat om, sett bilder på och nu ska spendera det närmaste året på, det känns helt sjukt.Det var inte fören vi gick iväg till ett köpcentrum i närheten och var tvungna att kliva över de stora stenhögarna som fyller groparna på vägen utanför skolan som jag verkligen förstod att jag är i Afrika
Inne på skolområdet är vi alla mest fokuserade på att få kontakt med de där hemma och det är inte så konstigt. Hemma är tryggt, där har vi människor vi bryr oss om och en vardag vi känner. Här har vi helt nya människor, ett helt nytt land och en helt ny kultur. Tex stod alla tjejer länge och funderade på vad vi skulle ha på oss när vi skulle gå. Vad är acceptabelt och vad är det inte? Tydligen ska vi få veta det på onsdag så fram till dess får vi väl se till att vara vältäckta, bättre för påklädd än tvärtom.

Imorgon tror jag att vi ska få en rundtur i stan men framförallt ska jag försöka få tag på en varm filt, för jävlar vad kallt det är!

Tack allesammans!

Jag vill tacka mitt underbara ssu distrikt för en helt underbar kväll. Jag som trodde att jag skulle på solnas styrelsemöte för att vara med när Sara Y blev tillförordnad ordförande och sen åka hem och packa. Trodde jag ja... Jag har under kvällen blivit bjuden på kina buffé, tagits runt halva stan i ögonbindel och med ballonger i håret. Jag har badat i fontänen i Solna centrum, åkt kundvagn, gått i sandhögar mm för att tillslut hamna hemma hos Diana där de hade en överraskningsfest.

Det var helt oväntat och ett perfekt avsked. Nu känner jag mig redo att åka men ser samtidigt fram emot att till sommaren komma hem till ssu igen.

Jag har under de här drygt ett och ett halvt året som jag har varit aktiv i ssu fått lära känna så många nya underbara människor från hela länet men framförallt solna - sumpan. Den här våren har vi två kommuner kommit varandra riktigt nära. Vi i sumpan vet att vill vi ha hjälp av solna så är det bara att ringa, de kommer ALLTID. Jag tror och hoppas att ni vet att vi alltid finn här för er också. Vi har träffats nästan dagligen då vi både haft många möten och aktiviteter tillsammans samt att några av oss varit enade sossar på Norra Real (i stort sett de enda sossarna på norra någonsin). Många utav er ser jag inte längre som bara ssuare utan som riktiga vänner.
Jag vill bara säga att jag kommer sakna er alla och jag önskar er lycka till under året. Så kommer jag tillbaka igen lagom till värmen och sommaraktiviterna;)

Tack så jätte mycket. Jag kommer sakna er lenet!

Flytt, radio och en stor jordglob

Ja då var man en av alla dessa bloggare då. Jag har alltid påstått att det inte är någonting för mig, men desto närmare flytten jag kommit desto mer har jag insett att det kanske inte är så dumt trots allt. Har kommer jag att skriva om min vardag i Kenyas huvudstad Nairobi där jag ska bo det märmaste året.
Men det återkommer jag till senare.




För er som missat det har SSU Solna-Sumpan ett radioprogram som heter Med kärlek från betongen
Idag sände jag och Ullis en sista gång innan vi åker. Jag till Kenya och hon till Kanada. Jag måste säga att vi hade riktigt roligt. Vi pratade om vårt packande, vad vi förväntar oss och hur det känns att lämna allt. Dessutom fick vi leka med en stor uppblåsbar jordglob. Jag kände mig lite som Charlie Chaplin i "Chaplin diktatorn".

Notera att vi pekar på vart vi ska!