Nu dör jag

Nu kan sumpans barn leva min dröm. Under min högstadietid levde jag för teatern, jag skulle bli skådespelerska så var det bara. Jag skulle gå estet på gymnasiet och sedan teaterhögskolan, men av någon anledning ändrade jag mig. Hur som helst så ville jag helst av allt också gå på en högstadieskola med teaterinriktning men den enda jag hittade som verkligen hade en teaterprofil var för elever födda 90 eller senare, dvs jag var ett år för gammal. Vad upptäcker jag nu när jag går in på kulturamas hemsida? Jo de ska starta en grundskola i Sundbyberg, Sundbyberg av alla ställen. Kulturama som jag åkte tunnelbana i en timme till för att spendera mina lördagar i deras teatersalar. Aja nu har i alla fall alla barn i Sundbyberg chansen att uppleva min stora barndomsdröm. Hoppas verkligen att de tar den!

De tusen kullarnas land

Så var jag tillbaka från de tusen kullarnas land och motorcykel staden Kigali. Det är nog ett av de absolut vackraste länder jag har sett med alla otroligt gröna kullar. Sen att vårt hotell låg nedanför en sandbacke och att det regnade i stort sett konstant är en annan historia. Kan i alla fall säga att det var längesen jag var så lerig som jag varit den här veckan. Jag skulle kunna skriva flera sidor om den här veckan med allt jag varit med om. En av de intensivaste händelserna under veckan var i alla fall det första kyrkbesöket. Bussresan dit var lång så jag somnade och när jag sen klev in helt nyvaken i kyrkan och helt plötsligt stod brevid en enorm hylla full med kvarlevor och såg kläder från de döda hänga utspritt över resten av den mörka kyrksalen så var det en ganska stark känsla.
Dagen efter körde vi förbi män i rosa fängelseuniformer, dvs män som deltagit i folkmordet och som nu stod och vinkade åt oss.

Vi lyckades även tajma in Rwanda filmfestival och filmen "When I shook hands with the devil" baserad på boken med samma titel skriven av Dellair, mannen som hade befälet i Rwanda och blev så besviken på FN, mänskligheten och att han själv inte klarat av att göra mer, att han lämnade allt och under ett antal år levde som uteliggare i hemlandet Kanada. Tillslut tog han trots allt tag i sitt liv och skrev en bok om sina upplevelser. Att sitta på Milles Collin (hotell Rwanda) och se den här filmen med människor som på olika sätt upplevt det hela på riktigt var otroligt mäktigt. Ibland iakttog jag människorna runt omkring och deras reaktioner mer än själva filmen.

Som sagt det finns hur mycket som helst att berätta men nu ska jag iväg.

Nu drar jag till Rwanda

Höstångest

Jag har officiellt panik! Insåg idag att jag har ca 2 och en halv månad kvar av min gymnasietid och jag har ingen aning om vad jag ska göra när jag kommer hem. Först det faktum att försöka få ett sommarjobb utan att ens kunna gå på intervju, kände hur dåligt det lät när jag skickade iväg ansökningarna, och sen frågan vad jag ska ägna mig åt i höst. Plugga eller jobba? Båda leder till självklara följdfrågor som finns det jobb och plugga vad? Inte hjälper det att det är ca tre veckor kvar tills universitetsansökningarna ska var inne och vi inte ens fått hit universitetskatalogerna än. Mitt enda verktyg för att hitta en intressant utbildning är alltså det väldigt oberäkneliga Internet Ska bli intressant att se hur det här slutar.

Jag ska aldrig mer klaga på sl

Dagens två prov med ca fem minuters mellanrum fick mig på riktigt dåligt humör och jag kände att jag behövde komma bort från skolan lite. Fick med mig Jessica till Yaya där vi köpte svenskt lösgodis (jag vet det är otroligt) och vaniljlatte, tänk så mycket bättre allt kändes efter det. Men som vanligt blev resan dit lite intressant. Bussen som skulle ta oss dit hade både en skylt i fönstret som det stod Yaya på samt att busschauffören försäkrade oss att den verkligen skulle gå dit, men sen är det här Kenya och vad som helst kan hända. Av någon anledning ändrade de sig på vägen, tog bort skylten och släppte av oss längs vägkanten. Det var bara till och gå, sen att vi inte riktigt visste var vi var och att solen stekte är en annan historia. Vi kom i alla fall fram till slut, behöver jag ens säga att vi struntade i att ta bussen tillbaka utan gick istället. En sak har jag verkligen lärt mig här, lita aldrig på bussarna, jag skulle helt seriöst inte bli förvånad om en buss helt plötsligt skulle göra en u-sväng för att busschauffören kom på att han ville åka åt andra hållet.

En gåva från Sverige

Idag fick jag något från Sverige som gjorde hela min dag, nästan hela min resterande vistelse för att vara ärlig. Dessutom gjorde det att jag fick min älskade musik som jag inte hört sen augusti. Tänk känslan att inte ha hört sina favoritlåtar på 7 månader och sen plötsligt så finns alla där. Jag kunde inte ens bestämma vilken låt jag skulle lyssna på först och skrek till varje gång jag hittade någon som jag verkligen saknat, vilket var några stycken.

Tack pappa Per och rektor Per!

Så svenskt det kan bli

Igår hade jag en riktigt svensk dag. Började dagen med påsklunch i nationalparken. Var riktigt mysigt att äta janson, ägg och helt underbar rabarberpaj mitt i parken. Lite ovanlig påsklunch kanske och jag tror de icke svenskar som befann sig i parken tyckte vi var helknäppa med snapsvisor och allt, men det får de ta. Det enda som saknades var laxen, det får nog bli det första jag äter när jag kommer hem i sommar istället. Dagen fortsatte i alla fall med inflyttningsfest hos några svenskar och sedan schlagerfinal. Dagen skulle alltså inte kunnat bli mer svensk, inte i Kenya.
Dagens höjdpunkt måste i alla fall ha varit när vinnaren presenterades. Charlotte Perelli bjuder på en riktig show i sann schalgeranda och en av mina vänner (nämner inget namn) fällde till och med en tår av glädje.
Mindre bra kännns det att folkkära Linda Bengtzin inte fick några poäng av tittarna och en vän till M kom inte fram när han försökte rösta på just henne. Fuffens med röstningen i år igen?

Alla lika, eller?

Kan inte beskriva hur mycket jag saknar att vara en i mängden. Att inte ha alla blickar på sig hela tiden och att folk inte sitter och iakttar en bara för att man befinner sig på "fel" plats. Kom precis hem från stan. Jag och Jess ville inte shoppa så vi gick och satte oss på en kenyansk pub/restaurang med mysig balkong över shoppinggatan medan de andra letade skor. Stället var som sagt mysigt men alla var svarta, alla var män förutom några få kvinnor som var där med sina män och vi var dessutom klart yngst. Stackars servitören var helt nervös, vi bröt väl mot var enda "regel" som fanns i stort sett. Så långt gick det ändå bra men när han sen började fiffla med notan så allt plötsligt blev dyrare för oss blev vi riktigt irriterade. Det är alltid så här. Vi är vita därför ska vi betala mer men jag så otroligt trött på det. Jag har en annan hudfärg, jag är inte en utomjording även om man kan tro det ibland som alla stirrar. Vi var nästan lite sugna på att beställa in en varsin öl bara för att de skulle få stirra lite extra. Känns ibland som om jag hamnat på 50 talet. Är så otroligt trött på det här landets hierarki där den unga tjejen hamnar lägst.

Tennistalang, eller inte

Måste säga till tennistränaren imorgon att jag inte kan fortsätta. Jag har bara varit på en lektion men den sa allt om mina prioriteringar.
Tränaren: Do you know what a rally is?
Jag: Yes
T: Good, what is it?
Jag: A political meeting
T: ler och suckar på samma gång, "No not that kind of rally" sen visar han hur jag ska slå bollar mot väggen.
Insåg då att jag inte är någon sportmänniska. Behöver fredagarna till att kunna åka med praktikanterna till skolan i kibera ibland istället.

På internatet börjar det hända grejer. Idag åkte en av treorna hem och imorgon ska det komma två komvux killar, vilket vi fick veta först igår så ibland går det snabbt. Ska bli kul med lite nya på internatet, känns som det behövs.

Andra seder

Sitter med världens skrivkramp. Har blivit ombedd att skriva en text om Model un til infobladet som skolan skickar ut till alla föräldrar. Men hur sammanfattar man en hel veckas model un på en halv sida? Det finns för mycket att skriva...

Filmen jag såg i måndags var i alla fall hur bra som helst. Det var en sådan film som både får en att skratta och gråta på samma gång. Men som jag sa redan innan, det kan inte gå fel med Morgan Freeman och Jack Nicholson i huvudrollerna.
Jag har dock inte riktigt vant mig vid de kenyanska biosederna än. Innan filmen börjar visar de först hur du ska placera handväskan på sätet brevid eller i ditt knä (ser ut som säkerhetsfilmen på flygplan)kan nästan inte låta bli att känna mig dumförklarad, jag klarar faktiskt att ta hand om min egna handväska. Efter det är det i alla fall dags för nationalsången och då gäller det att stå upp rak i ryggen. Första gången kunde jag inte sluta skratta. Såg så otroligt löjligt ut med bara svenskar i salongen. Nu tycker jag det är lite charmigt men jag kan inte låta bli att fundera över hur reaktionerna skulle bli om vi införde det i Sverige.

Så lätt kommer man inte undan

Mitt model un förhör blev intsällt. Han berättade imorse att han mådde dåligt och inte kände sig på hugget, yes tänkte jag först då blir det ju mycket lättare, men icka san icke då ställde han in det istället. Aldrig kommer man undan lätt med Tobias inte. Aja det gjorde att jag fick lite extra tid och spenderade eftermiddagen på Java med Mikka istället. Inte helt fel det heller. Hur jag ska klara mig utan javas kaffe i Sverige är för mig ett mysterium men man kan i alla fall köpa med sig kaffebönor, vilket jag lätt kommer göra.

Nu ska jag på bio. Morgan Freeman och Jack Nicholson, kan det bli bättre?

En sista natt

Så sitte jag här med model un häftet en sista gång. Måste erkänna att jag känner mig rätt trött på de här resolutionerna vid det här laget. Imorgon är det i alla fall dags att grillas av Tobias, min samhällslärare som tyvärr verkar kunna allt om alla världens länders relationer till varandra. Så imorgon gäller det att ha stenkoll på Rysslands relationer till allt från Elfenbenskusten till Japan.

Mt Kenya

Nu drar jag till Mount Kenya. Var tänkt att jag skulle gå upp men ändrade mig så nu ska jag bara dit och ta det lungt istället. Åker kl 8 imorgon bitti (läs 9) och jag har inte packat än... men vad ska man göra när allt hänger på tork! Det är bara tur att man är morgonpigg.

Helgen

Har spenderat helgen med att mest ta det lungt och njuta av att inte ha så mycket i skolan som tynger mig. Var på ett charmigt glasbrukeri mitt ute i ingenstans igår och utmanade ödet tillsammans med Jessica genom att gå över en bro som kanske inte var den säkraste jag gått över, det gällde att hålla koll på vart man satte fötterna om jag säger så.
I fredags var jag i Kibera för första gången på länge. När vi körde in den vanliga vägen med skolbussen kände jag knappt igen mig. Det var verkligen inte samma väg längre. Sist jag var där åkte vi nämligen en helt annan väg in, en väg som inte var riktigt lika förstörd som den här. På skolan däremot var allt som vanligt. De var glada även om ca hälften av eleverna hade försvunnit under lunchrasten pga att de inte haft någon mat hemma och då inte orkat andra halvan av dagen.
Det var i och för sig mindre kul att vi var hela U-landsklassen den här gången. Jag har lite svårt för de här turistrundvandringarna, även om de behövs för att alla ska kunna välja praktikplats.