En sällsynt dag som ingen får missa!

Idag är det den 29 februari, en dag som i sig själv är sällsynt då den bara finns vart fjärde år. Nu i år är den extra sällsynt då sällsyntadiagnoser har valt att göra den till en sällsynt dag rörande de sällsynta diagnoserna. Just nu kan jag säga att jag inte önskar något hellre än att jag var i Sverige då jag tycker den här dagen är så oerhört viktig. Funktionshindrades frågor glöms allt för ofta borta i politiken och det finns inget parti som jag kan säga att jag tycker har en bra politik i frågorna, nej inte heller Socialdemokraterna. Av någon anledning tar folk inte till sig den här frågan på samma sätt som man tar till sig integration, äldrevård, ombildningar, kollektivtrafik, asylpolitik och allt vad det nu är. Anledningen till detta har jag ingen aning om då vem som helst av oss kan bli funktionshindrad, se bara på mig. Okej alla kanske inte stoppar sin hand i en köttkvarn men ta bara ett kraftigt synfel, något som många drabbas av på äldre dagar, det är ett funktionshinder. Att vara funktionshindrad handlar inte bara om att sitta i rullstol eller att behöva assistenter, det handlar om så oerhört mycket mer. Det handlar om hur man kan hamna i utanförskap pga att skolpersonalen inte kan hantera att barnet inte följer normen, hur människor beter sig annorlunda mot vissa människor bara för att de inte ser ut eller beter sig som vi har fått lära sig att man ska göra.

Jag kan stolt säga att det efter sommarens kongress står i SSUs handlingsprogram att vi vill ha fler specialiserade vårdenheter, tyvärr måste jag där tillägga att många som var med och tog beslutet knappt är medvetna om att det togs eller hur oerhört viktigt det är. Just den här frågan är en av dem som man ska diskutera på Nalen i Stockholm idag där politiker, representanter från sällsyntadiagnoser, den fantastiska föreläsaren David Lega och dysmeliföreningens egna Gustav and the seasick sailors ska delta. För er som inte ska till Nalen råder jag att i alla fall ta er tid att gå in på sällsynta diagnosers hemsida och tänka igenom den här dagens betydelse.

Det kan inte fortsätta som det är nu då det ska krävas människor med förankring i handikappsorganisationer för att få mening bakom orden i våra handlingsprogram. Det räcker inte att säga "arbetet med att förbättra tillgängligheten för personer med funktionshinder ska prioriteras".

Själv hade jag tänkt terra både den ena och den andra där hemma idag och inte låta någon råka gå obemärkt förbi den här dagen men då jag bor i ett U-land får jag acceptera att saker inte alltid blir som jag vill och att hotmail bara fungerar ca var tionde dag. Men jag lovar att göra så gott jag kan ändå!

ÄNTLIGEN

Just nu går jag runt med ett stort leende på läpparna. Var på Junction idag när jag såg hur folk flockades runt tvaffären och nyfiken som jag är var jag bara tvungen att kollla vad det var. Jag kan säga så här, jag kunde inte ha blivit gladare av det jag såg! På tvapparaterna kunde jag se hur Kofi Annan presenterade det efterlängtade beskedet om kenyas framtid, påskrivet av både Odinga och Kibaki. Äntligen! Efter det sprang jag runt på junction och berättade om nyheten för varenda person från skolan jag träffade (vilket var de flesta då det var den hemska grönsakspajen till middag). Kom sen tillbaka till skolan där vakten var lika glad som jag. Han hade den reaktion som jag letade efter bland människorna på Junction men jag antar att folk knappt vågar hoppas längre. Jag hade förväntat mig jubel och människor som hoppade omkring men alla agerade precis som vanligt, blev nästan osäker på om jag fattat rätt när jag så mig omkring! Men det har jag! Kenyas konstitution ska ändras, det ska vara en president, en premiärminister som är regeringschef, två vice premiärministrar och sedan ministrar från båda partier. Nu är förhoppningsvis allt klart och jag behöver aldrig mer säga, det är bara att ta en dag i taget.

Framåt, och så tillbaka igen

På sista tiden har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur långt bort förra månadens oroligheter känns. Landet är ärrat, staden jag firade jul i är totalförstörd och så är också vissa områden här i Nairobi, men framförallt är det ärrat i människors hjärtan. Trots det så försöker människor leva vidare med sin vardag, Kenya kan inte stanna. När jag var i Kibera (ett av Nairobis värst drabbade områden) sist kunde jag se skräddare som satt i sina nedbrända skrädderier och fortsatte sy. För ett par dagar sedan kom till och med majskvinnan tillbaka. Under hösten var hon räddningen mot plötslig hunger då det bara var att gå ut och köpa en nygrillad majs för en krona, men nu hade vi inte sett till henne sedan valet. Vi visste att hon levde men inte mycket mer så de flesta av oss har varit rätt oroliga. Nu när hon är tillbaka är allt häromkring, i alla fall till ytan, som det var innan jul. Nairobi försöker alltså gå vidare. Bara det faktum att man valde att hålla model un trots situationen såg jag som positivt då det blev ett ställningstagande, vardagen måste fortsätta.

Men så var det de där politikerna. De verkar inte kunna komma över sina egna storhetsvansinnen och maktlystenhet utan fortsätter bråka. Lätt för dem i och för sig med tanke på att de inte drabbas av att politiken står still, allt de bryr sig om är att själva få makten. Förhandlingarna har strandat och ODM har utlyst nya massdemonstrationer, nu är det bara att hoppas att människor är så trötta på allt att inte alla oroligheter börjar om igen. Hur som helst är vi tillbaka där vi var för ca en månad sedan då det ända man kunde säga var, det är bara att ta en dag i taget.

Kan inte låta bli att känna igen mig

i den lilla flickan Sanny som fastnade med tummen i kakformen . Jag tror att vissa barn drar till sig olyckor, oavsett hur mycket man barnsäkrar. Kände piken när min pappa idag tipsade mig om artikeln. Under min dagistid fanns det nog ingen som var på vårdcentralen oftare än jag. Jag skulle absolut upp på förstora gungor, hinna först till duschen på plaskis, leka kull på halt golv samt leksakstågtaken i lekplatsen etc. Det var i alla fall tur att det mesta hände på dagis, med tanke på hur jag såg ut ibland. Numera ramlar jag i alla fall inte riktigt lika ofta, även om vissa nog inte skulle hålla med då jag när jag är trött har en tendends att göra alla möjliga små missar. Det har bla resulterat i att jag åkt rutschelkana ner för trappor, fått totalt uppsvullen näsa efter felbedömning under pulkaåkning etc. Det måste vara en förbannelse, eller så är det bara medfödd klumpighet.

Dag 4

Idag var nog den intressantaste dagen hittills, i alla fall när det gäller våra observationer av delegationen om spelar Sverige. De har donerat 70 USD till Zimbabwe, talat mot pressfrihet i mänskliga rättigheter samt lite annat intressant. Funderar på att skicka en lapp till dem imorgon (det är så man kommunicerar mellan länderna i salen)och tala om att vi har lite olika syn på svensk politik, då också poängtera ut att jag är från svenska skolan. Fast i och för sig USA har varit uppe och talat mot Guantanamo basen så de verkar ha lika dålig koll de, även om de försvarat det med att de röstar som USA borde göra egentligen. Verkar som att vissa länder inte fattat vad det här handlar om vilket är väldigt synd.

Jag har inte fått komma upp i talarstolen idag heller men men... Något positivt är i alla fall att det är väldigt bra könsfördelning mellan talarna, känns som att det är väldigt jämt. Lite roligt med tanke på att det här landet är allt annat än jämställt men jag tror att tjejernas aktivitet handlar om att de går på riktigt tuffa internationella skolor där man från dag ett får lära sig att armbåga sig fram. Det är alltså västerländska tjejer som går på internationella skolor, inte kenyanska tjejer (tyvärr).

Dag 3

Är helt slut, det första jag gjorde när jag kom hem i eftermiddags var att slänga mig på sängen och sov sen fram till middagen. Även om jag igår natt fick okej med sömn tror jag att de tidigare nätterna börjar komma i takt. Som tur är kostar kaffe på FN ca tre kronor så man överlever utgiften om jag säger så. Annars var dagen rätt lyckad, inte lika rolig som igår men det var bla för att jag blev irriterad på chair som aldrig släppte upp oss i talarstolen. I min kommité lyckades ingen av svenska skolans delegationer Ryssland, Algeriet och Filipinerna komma upp i talarstolen en enda gång. Annars känner jag att jag börjar få grepp om hur allt fungerar, tex att vara beredd när det närmar sig lunchtid och springa till restrangen för att inte behöva köa halva lunchen. Imorgon är det dags för de sista resolutionerna och sen ska alla bifallna resolutioner tas upp igen, denna gången i generalförsamlingen och då ska även säkerhetsrådets resolutioner tas upp dvs Rysslands.

Ska lägga mig tidigt ikväll så jag inte behöver känna mig så himla trög imorgon. Pluggandet tar jag imorgon bitti. Måste föresten säga att leve Palestina har varit en perfekt väckarklocka den här veckan, kommer direkt in i FN tänket när jag vaknar. Men nästa vecka blir det nog min vanliga igen, om inte annat är nog inte mina vänner helt förtjusta.

Model UN, dag 2

Efter ett par timmars sömn gick jag vid sextiden imorse upp och läste på det sista samt åt frukost. Halv åtta lämnade bussen skolan, en timme och en halv timme senare befann vi oss i FN byggnaden, jag säger bara en sak: Nairobis rusningstrafik är inte att leka med. Även den här dagen var riktigt rolig och jag var till och med uppe i talarstolen, var ju tvungen att försvara mitt land mot Lettlands påhopp. Ska försöka gå emot Storbrittaniens resolution imorgon men då det är chair som väljer vilka som får tala går det aldrig att veta något i förväg, inte ens när resolutionerna tas upp.

Min och Nadjas kommité slogs ihop vilket gjorde att vi hade hand om varannan resloution samt hade lite sällskap. Under eftermiddagen hade vi fullt upp med alla lappar vi fick från länder som ville att vi skulle donera pengar så ibland vi glömde nästan av själva förhandlingarna.

Det är väldigt intressant att följa Sverige (dvs delegationen som representerar Sverige) de ger nämligen pengar hit och dit samt stöttar alla möjliga resolutioner. Tycker i alla fall det är lite roligt att Sverige ligger högre upp på listan över länder som kan donera pengar än Ryssland som vill få tillbaka rollen som stormakt.

Model UN, dag 1

Så var första dagen av Model UN avklarad. Idag var det lobbying som gällde. Klackarna sjönk ner i jorden på gräsmattan och kavajen åkte fort av pga. värmen men vi fick ihop våra underskrifter och hade riktigt kul. Roligast av allt var att tjejen som representerar USA i säkerhetsrådet verkar helt blåst och skrev på vår resolution som är riktad direkt mot dem, även om vi aldrig skriver USA rent ut. Den handlar om att man ska förbjuda alla vapen i rymden för att förhindra kapplöpning, USA vill ju nämligen ha missiler i rymden för att skjuta ner eventuella hot eller vad de nu säger. Den här idén är i alla fall inte Ryssland helt pigg på, aldrig att USA ska få det övertaget! Så genom att skriva på la hon helt enkelt krokben för sig själv, men vad kan jag säga, trevligt för oss.

Imorgon börjar det på riktigt i FN byggnaden här i Nairobi. Idag fick vi resolutionerna som vi ska kunna imorgon så det är bara att plugga på. Blev ca två timmars sömn igår natt så det blir väl något liknande nu med. Men det är inget som inte lite socker och koffein kan bota, sen gäller det ju bara en vecka.

Inte har jag panik inte, jag är ju bara Ryssland

Nu sitter jag här med min stora iskaffe samt enorma lager godis och råpluggar Ryssland, bara lite panik! Inte nog med att de flesta andra deltagarna har engelska som modersmål och pratar i racerfart utan jag är dessutom Ryssland. Det är inte som att jag kan gömma mig i ett hörn och hoppas att ingen ser mig utan jag måste synas och höras. Dessutom känns det som att en del förväntar sig väldigt mycket av mig bara för att jag är politiskt aktiv, men det här är verkligen inte samma sak. Aja kul ska det bli i alla fall, nervöst men kul. Ska framförallt bli kul att se hur de andra länderna kommer att bete sig mot mig som rysk representant. Imorgon är det mingel och underskriftsraggning till vår resolution som gäller och sen blir det att vara uppe hela natten och läsa resolutionerna om jag får imorgon. Satsar på en i stort sett sömnlös vecka, sova kan jag ju göra i helgen!

Föresten tror jag att hela svenskafolket gav sig själva en chock igår kväll, men underbart är det!"Det här är första gången svenskafolket förvånar mig. Det tog 18 år men nu gjorde de det ordentligt!" Mikkaela

Ryssland och lite svensk schlager

Nu är jag äntligen klar med klädshoppingen inför model UN, tack gode gud för Toi market säger jag bara. Nu är det bara policy dokumentet och att bli expert på Ryssland kvar, men det tar vi imorgon. Ännu mer spännande blir det nu när det verkar som att Kosovo ska utropa sig som självständigt imorgon, något jag för tillfället inte tycker är bra alls. På lördag är jag svensk igen men för tillfället är mitt främsta mål: All makt åt Putin!

Ska i och för sig ta en liten paus från min ryska patriotism ikväll och vara stolt svensk till melodifestivalen. Ikväll ska till och med Mikka och Jess vara hemma, även om jag starkt tvivlar på att Jess kommer att sätta sin fot i tvrummet. Den här gången är det i alla fall dags för Johnsson-Häggkvist duon, samt ytterliggare en rissne kille även om jag inte direkt kan påstå att jag är hans största fan.

Annan stannar och Bush skickar Rice

Det är vad jag har fått ut av de Kenyanska tidningarna de senaste dagarna. Att Annan stannar tills en lösning är nådd hoppas jag betyder att det är snart då han tidigare inte haft några planer på att stanna i flera månader. Det har under veckan talats om att man skulle nått en lösning vid slutet på veckan men nu är vi där och hittills har jag inte hört något sådant.

Varför Bush skickar hit Rice nu kan jag inte riktigt förstå, det är ju bara ca en månad försent. Jag tror det har stor betydelse för de kenyanska ledarna vad USA säger men de kommer som sagt lite sent. Framförallt allt för Kibaki är USAs åsikt viktig då ledarna har haft en del samarbete och USA under hösten gett gåvor i form av militärbilar, vapen etc. När hon kommer vet jag inte än men jag känner mig lite skeptisk till vad hon egentligen vill. Jag är dessutom lite orolig för vad kenyanena kommer tycka om hennes besök då de är lite mer USA skeptiska än sina ledare.

Problemet med att ha 6 olika internatföreståndare

Igår ringde Francis och bad mig komma till skolan idag då det är lungt i Kibera nu. Det var inte vad jag hade planerat men det kunde vara kul, det är trots allt evigheter se jag var där sist. Jag pratade därför med boardinföreståndaren som jobbade då och såg till att få en buss till kvart i elva idag. Sen nu på morgonen kom internatproblemet in. Det var ett nytt pass och alltså en ny boardingföreståndare som inte alls ville ge oss en buss och ställde alltså in ca 10 min innan vi skulle åka. Det var bara till och ringa Francis och berätta att vi fått problem. För inte ville de heller att vi skulle ta en matato (minibussar som kör i superfart) vilket är enda möjligheten om man inte vill åka taxi.

I slutändan kom det fram att det inte var busschemat som var problemet som han först försökte få det till utan säkerheten. Jag kan inte förstå att de inte bara kan säga det rätt ut, visst jag kanske tycker de är lite löjliga ibland men jag kan faktiskt förstå när de inte vill släppa dit oss av säkerhetsskäl. Bara de är raka med oss och inte ändra sig i sista minuten, vi är faktiskt inte tre år och vi har varit här ett tag nu.

På ett sätt var det till och med lite skönt att vi inte kunde åka i slutändan då jag vet att den främsta anledningen till att han vill ha dit mig är för att prata rör.

Det här var min dag

Underbara teknik, inte

Jag håller på att bli tokig! På ett antal dagar nu så har jag inte kommit in på hotmail, msn och kan inte skriva till någon på facebook. Jag är helt enkelt icke kontaktbar. Det värsta är att jag just nu verkligen behöver mejlen med tanke på att en viss dator har kraschat.... Som sagt jag håller på att bli tokig! Kan dessutom tillägga att kameraladdaren är i Sverige vilket gör att jag inte kan arbeta med mitt projektarbete som ska vara klart om ca två månader. Är inte livet underbart?

Nya världar

Ibland glömmer jag bort att mitt liv just nu ser lite annorlunda ut och att jag inte befinner mig i Stockholm, så händer det saker som snabbt påminner mig. Det kan vara skrik från Mikkaelas rum för att hon har en fågel i rummet (att kolla under sängen efter spöken har väl hänt men efter fåglar kändes lite märkligt), ett annat exempel är när jag varit på väg att bli sen till lektion pga att en av våra stora sköldpaddor valt att passera trappan precis när jag ska ner för den, och den går inte fort om man säger så. Idag var det att jag helt plötsligt när jag satt och pratade med Mikkaela på hennes rum såg en apa utanför fönstret, jag har vant mig vid geten och hönsen men en apa var lite överraskande!

En annan värld som jag helt plötsligt hamnat mitt i är bloggvärlden. Visst har jag läst lite bloggar även innan men bor man med Mikkaela och Jessica vet man allt om de stora bloggarna och för att inte glömma vilka som var bjudna på Elle-galan och inte. Det hjälper inte heller direkt att Jessica själv titt som tätt är med i tidningen för sin blogg. Det är lustigt vad man kan lära sig av att åka till Afrika;)

Schlager

Igår satte melodifestivalen igår igen. Jag och Nadja har planerat att inte gå ut en enda lördagskväll de närmsta 6 veckorna. Det var faktiskt ganska mysigt att sitta här på internatet att kolla, även om vi inte får rösta. Kvällens bidrag blev jag överhuvudtaget inte så imponerad av och Christer Sjögren kanske inte är något att skicka till Europa men en sak måste han ha credit för, han hade en riktig schlager! Däremot Amy Diamond... Jag vet inte ens vad jag ska säga. Funderar mest över om det verkligen varit så tidigare att det räcker med att fylla 16 tills eurovision, tycker det varit folk som inte tillåtits tävla tidigare, trots att de skulle fylla 16.

Användbara sidor som gör livet lite lättare

Ikväll har jag hittat en hel del riktigt användbara sidor. Vi hade högskoleprat idag vilket gjort att jag spenderat ca en timme med att få fram mitt snitt, något som inte gick helt bra med alla siffror som skulle hållas koll på. Så fick jag ett tips om att man kan göra det på internet, tänk så mycket lättare det blev. En ännu mer användbar sida är birthday.se, perfekt för alla som inte kommer ihåg sina vänners födelsedagar!

Dessutom kan jag inte låta bli att vara lite stolt över min lilla Jessica (jessjess.se) som idag stod med på metros lista över de mest inflytelserika bloggarna. Apropå det kan jag inte låta bli att fascineras över de kommentarer hon får på sin blogg. T ex la hon upp en bild från Java vilket ledde till en diskussion om hur vida hon åt upp hela kakan själv eller inte. Är jag ensam om att tycka att det är en aning absurd diskussion. Låt henne äta så många kakor hon vill säger jag.

Terror, terror, terror

Just nu kan jag inte känna mig mer utpumpad på ämnet. Satt på Java från lunch till halv fem och skrev och skrev tills jag blev tvungen att gå hem. Okej de första timmarna satt jag mest och filosoferade över livet med Mikkaela och Jessica. Men när de hade gått började mina två stora koppar kaffe verka ordentligt och min hjärna arbetade på högvarv, kanske lite för högt för nu kan jag inte komma på en enda rad till och min inte alls krävande lärare vill ha fem sidors svar på tre frågor, Vad är terrorism? Varför uppstår terrorism? Hur ska man stoppa terrorism? Det är intressanta frågor men fem sidor dataskrivet! Hittills har jag i alla fall lite mer än tre och den ska inte in fören 17 imorgon, på något sätt ska det nog gå.

En hårkatastrof

Jag får en chock varje gång jag ser mig själv i spegeln just nu, var hos frisören igår för att färga mitt hår ljusare så att jag slipper färga det hela tiden. Det är omöjligt att hålla det mörkt här och med blond utväxt såg det inte supersnyggt ut, men nu... Jag ser ut som en fjortis! Frisören höll hela tiden på att prata om att nå målet och sa i sluet "we didn´t exactly reach the target". Det var en underdrift. Jag var ute efter att få min naturliga hårfärg, inte fjortisblond med organga nynser. När det var klart satt ägaren och höll för munnen. Hon fick mig i alla fall att erkänna att det inte direkt var min drömfärg och jag ska komma dit nästa lördag igen så ska hon försöka rädda mitt hår. Kan tilägga att skolans busschauför som hämtade oss frågade mig om han skulle slå frisören när han såg mig.

Förutom hårkatastrofen hade vi i alla fall rikigt kul. Det kändes som att jag befann mig i en amerikansk tonårsfilm. Mitt hår tog nämligen ca 4 timmar så på den tiden hann Mikkaela göra pedikyr, klippa sig och få en 50-tals styiling på håret (mot hennes vilja) samtidigt som Nadja hann få manikyr och färga håret. Så medan färgen verkade gick jag runt och pratade, hjälpte Nadja välja hårfärg och Mikkaela nagellack. Det kändes skönt att få en mindre seriös dag som omväxling.