Framåt, och så tillbaka igen

På sista tiden har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur långt bort förra månadens oroligheter känns. Landet är ärrat, staden jag firade jul i är totalförstörd och så är också vissa områden här i Nairobi, men framförallt är det ärrat i människors hjärtan. Trots det så försöker människor leva vidare med sin vardag, Kenya kan inte stanna. När jag var i Kibera (ett av Nairobis värst drabbade områden) sist kunde jag se skräddare som satt i sina nedbrända skrädderier och fortsatte sy. För ett par dagar sedan kom till och med majskvinnan tillbaka. Under hösten var hon räddningen mot plötslig hunger då det bara var att gå ut och köpa en nygrillad majs för en krona, men nu hade vi inte sett till henne sedan valet. Vi visste att hon levde men inte mycket mer så de flesta av oss har varit rätt oroliga. Nu när hon är tillbaka är allt häromkring, i alla fall till ytan, som det var innan jul. Nairobi försöker alltså gå vidare. Bara det faktum att man valde att hålla model un trots situationen såg jag som positivt då det blev ett ställningstagande, vardagen måste fortsätta.

Men så var det de där politikerna. De verkar inte kunna komma över sina egna storhetsvansinnen och maktlystenhet utan fortsätter bråka. Lätt för dem i och för sig med tanke på att de inte drabbas av att politiken står still, allt de bryr sig om är att själva få makten. Förhandlingarna har strandat och ODM har utlyst nya massdemonstrationer, nu är det bara att hoppas att människor är så trötta på allt att inte alla oroligheter börjar om igen. Hur som helst är vi tillbaka där vi var för ca en månad sedan då det ända man kunde säga var, det är bara att ta en dag i taget.