Har spenderat dagen på sjukhuset. Orkar inte skriva så mycket då jag är fullproppad med smärtstillande men jag kan i alla fall säga att det varit en intressant dag. Nu låter sjukhus mycket värre än vad det här. Sjukhusets akutavdelning är ungefär som vårdcentralen hemma med skillnaden att man får köa mycket längre. Vi åkte från skolan vid halv elva och kom tillbaka vid tretiden. Anledningen till att jag behövde åka dit var att mitt finger svullnat upp och tydligen är infekterat. Besöket slutade med antibiotika och smärtstillande samt tid för återbesök. Det värsta är att om det inte blivit bättre tills på fredag måste de kanske skära i fingret. Men förhoppningsvis blir det bättre tills dess.
N som också var på sjukhuset ångrar i alla fall att hon tackade nej till de smärtstillande tabletterna efter att ha sett vilken effekt de har på mig. Jag har varit helt borta hela kvällen och känner mig i allmänhet rätt korkad. Det går inte direkt fort för mig att fatta saker och jag kan helt plötsligt börja skratta. Bäst av allt är att jag ska ta två av de här tabletterna tre gånger dagligen de närmaste dagarna, som antagligen kommer bi ganska speciella.
onsdag 26 september 2007
tisdag 25 september 2007
En underbar dag
Igår kväll fick jag ett sms som gjort att jag gått med ett stort leende och sjungit hela dagen. Det mitt sms sa var att Sumpan äntligen fått ett nytt kommunalråd. Efter "bara" ett år är nu Helene Hellmark Knutsson äntligen kommunalråd igen. Efter att två moderater i sommras gått över till socialdemokraterna kunde Helene igår väljas till kommunstyrelsens ordförande med röstsiffrorna 27-24.
Det är inte bara det faktum att hon är en socialdemokrat som gjorde mig så glad. För det första betyder det att politiken inte längre står still som det i stort sett gjort den senaste månaden, för det andra är Helene otroligt duktig med mycket erfarenhet av arbetet. Inte importerad från grannkommunen alltså:P
Självklart är det här en konstig situation som måste vara förvirrande för de flesta men jag tror att det här i längden leder till det bästa. Sen är socialdemokraterna medvetna om att en majoritet av befolkningen i Sundbyberg röstat på alliansen och kommer att ta mycket hänsyn tll detta.
Hur som helst är det en underbar dag som hittills bara blivit bättre och bättre.
Det är inte bara det faktum att hon är en socialdemokrat som gjorde mig så glad. För det första betyder det att politiken inte längre står still som det i stort sett gjort den senaste månaden, för det andra är Helene otroligt duktig med mycket erfarenhet av arbetet. Inte importerad från grannkommunen alltså:P
Självklart är det här en konstig situation som måste vara förvirrande för de flesta men jag tror att det här i längden leder till det bästa. Sen är socialdemokraterna medvetna om att en majoritet av befolkningen i Sundbyberg röstat på alliansen och kommer att ta mycket hänsyn tll detta.
Hur som helst är det en underbar dag som hittills bara blivit bättre och bättre.
tisdag 18 september 2007
New Life Home
Idag på eftermiddagen åkte jag och resten av u-landskunskaps klassen till ett barnhem i stan. Det var ett väldigt fint barnhem som fått mycket stöd, både ekonomiskt och i form av volontärarbetare. Meningen är att tre elever från klassen ska praktisera där varje fredagseftermiddag samt gärna även på helger.
Barnhemmet är lite unikt i Nairobi då de tar emot HIV positiva barn, ca 70% av barnen har varit HIV positiva. Enligt kvinnan på barnhemmet har de flesta barnen efter ett par år blivit HIV negativa genom ordentlig mat och att de inte kunnat amma av sin HIV smittade mamma. Förhoppningen är att barnen sedan ska adopteras vilket ofta också varit fallet men om de av olika anledningar inte adopterats flyttas dem vid tre års ålder till ett annat hem kallat ”The Ark” som bl.a. ser till att de får skolundervisning.
Det har varit lite diskussioner om det verkligen har någon betydelse att man praktiserar på det här barnhemmet. Gör det verkligen någon skillnad? De har det ju så bra där! Mitt svar är att ja det gör det absolut. Hemmet såg ut ungefär som ett dagis i antal barn och personal. Men då får man också tänka på att de här barnen inte har några föräldrar att gå hem till i slutet av dagen. Att det kontinuerligt kommer människor som leker och ger barnen uppmärksamhet är alltså superviktigt. Det kanske inte är viktigt för landet i sig. Men alla volontärarbetare påverkar de här barnens barndom.
Barnen är framtiden. I det här landet lever många barn på gatan och ännu fler sniffar lim i tidig ålder. Jag har ingen aning om hur de här barnens framtid kommer att se ut men de ska i alla fall få leka och bara vara barn så länge det går. Självklart finns det barnhem som behöver vårt stöd mer men nu är det här vi har möjlighet att hjälpa till och det ska man inte göra ner. Jag åkte under förra året ut till ett boende för ensamkomna asylsökande ungdomar. De flesta var killar från Irak i 17års åldern. Jag såg hur mycket de uppskattade att ungdomar från RKUF kom och umgicks med dem i veckan och hur mycket de gillade att leka. Då var de ändå 17, hur mycket betyder det inte då för 2åringar?
Barnhemmet är lite unikt i Nairobi då de tar emot HIV positiva barn, ca 70% av barnen har varit HIV positiva. Enligt kvinnan på barnhemmet har de flesta barnen efter ett par år blivit HIV negativa genom ordentlig mat och att de inte kunnat amma av sin HIV smittade mamma. Förhoppningen är att barnen sedan ska adopteras vilket ofta också varit fallet men om de av olika anledningar inte adopterats flyttas dem vid tre års ålder till ett annat hem kallat ”The Ark” som bl.a. ser till att de får skolundervisning.
Det har varit lite diskussioner om det verkligen har någon betydelse att man praktiserar på det här barnhemmet. Gör det verkligen någon skillnad? De har det ju så bra där! Mitt svar är att ja det gör det absolut. Hemmet såg ut ungefär som ett dagis i antal barn och personal. Men då får man också tänka på att de här barnen inte har några föräldrar att gå hem till i slutet av dagen. Att det kontinuerligt kommer människor som leker och ger barnen uppmärksamhet är alltså superviktigt. Det kanske inte är viktigt för landet i sig. Men alla volontärarbetare påverkar de här barnens barndom.
Barnen är framtiden. I det här landet lever många barn på gatan och ännu fler sniffar lim i tidig ålder. Jag har ingen aning om hur de här barnens framtid kommer att se ut men de ska i alla fall få leka och bara vara barn så länge det går. Självklart finns det barnhem som behöver vårt stöd mer men nu är det här vi har möjlighet att hjälpa till och det ska man inte göra ner. Jag åkte under förra året ut till ett boende för ensamkomna asylsökande ungdomar. De flesta var killar från Irak i 17års åldern. Jag såg hur mycket de uppskattade att ungdomar från RKUF kom och umgicks med dem i veckan och hur mycket de gillade att leka. Då var de ändå 17, hur mycket betyder det inte då för 2åringar?
måndag 17 september 2007
En ny morgonrutin
är vad jag förhoppningsvis startade idag. Jag gick upp och simmade innan frukost! Jag har försökt komma igång sen jag kom hit men varje morgon när väckarklockan ringt har jag insett hur kallt det är ute och hur varmt det är i sängen. Men igår kväll lovade jag och några kompisar varandra att vi ta oss upp. Imorse drog jag mig alltså upp ur sängen för att sätta på mig bikinin och gå ner till poolen. På vägen hann vi upprepade gånger fråga oss själva om vi var helt dumma i huvudet. Visst är jag i Afrika men låt inte det lura er, den senaste veckan har det varit varmt ca två timmar om dagen.
När vi väl tagit oss upp var det bara att komma i vattnet också. Inte så lätt som man kan tro. 20 minuter efter att vi kommit dit var vi i allihopa. Det tog ett tag att vänja sig vid temperaturen men efter ett tag var det riktigt skönt. Det kändes riktigt bra sen vid frukosten. Nu gäller det att komma upp i fortsättningen också men har jag nu kommit i en gång ska det nog gå!
När vi väl tagit oss upp var det bara att komma i vattnet också. Inte så lätt som man kan tro. 20 minuter efter att vi kommit dit var vi i allihopa. Det tog ett tag att vänja sig vid temperaturen men efter ett tag var det riktigt skönt. Det kändes riktigt bra sen vid frukosten. Nu gäller det att komma upp i fortsättningen också men har jag nu kommit i en gång ska det nog gå!
söndag 16 september 2007
Matvanor samt studiebesök
Den här veckan har skolan blivit allt intensivare och läxorna allt fler. Kommer nog att bli en sen kväll idag med alla läxor. Speciellt med tanke på att maten idag var så hemskt att vi måste åka och handla något annat att äta. På helgerna äter vi nämligen bara brunch och middag så när middagen är så hemskt att man bara får i sig en halv potatis är det inte riktigt hållbart om man sen ska plugga. Maten här brukar vara riktigt god. Det enda man kan anmärka på är hur nyttig den egentligen är. Vi har på de här tre veckorna hunnit få både pizza och pommes frites två gånger, men annars är den riktigt god. Det bästa är all färsk annans vi får, jag skulle kunna leva på bara det!
Men idag fick vi ingen annanas utan en stor hemsk köttbit om jag tror 50% slängde. Då ska jag också tillägga att det inte är samma sak att slänga här som i skolan hemma. INGEN vill slänga är. Varje gång någon inser att den inte orkar äta upp gör den något av följande alternativ
1. Trycker i sig maten i alla fal
2. Hittar någon annan som kan tänka sig äta upp maten
3. Springer fram när ingen ser och slänger
4. Sprider ut maten på andras tallrikar så att alla slänger lite grann.
Varför är det en så stor sak då?
Jo för att vi bor i en stad där många går och lägger sig hungriga om kvällarna. Det är alltså en blandning av respekt mot framförallt den kenyanska personalen på skolan, insikt om världen utanför skolans murar samt internatföreståndarnas stränga tillsägelser om att mat inte får slängas.
Det gamla talesättet "tänk på barnen i Afrika" blir väldigt verkligt här.
Så när 50% slänger sina köttbitar är det alltså inte utan anledning.
Nu till något helt annat. Åkte i fredags ut till Kibera, östafrikas största slumområde. Det var en speciell upplevelse. För det första har det öst ner den senaste veckan, min samhällkunskapslärare jämförde regnet med att det är som att det sulle snöa i Sverige i maj. Allt regn har gjort marken helt lerig så det var inte det lättaste att gå på de 0små vägarna mellan husen. Vi bara väntade på att någon skulle ramla omkull. Dessutom ville alla barn vi mötte ta oss i hand och veta hur vi mådde, även om jag inte är helt säker på att de förstod att det var det de frågade. De såg nämligen väldigt förvirrade ut när jag faktiskt svarade på frågan. Ett barn tog tag i mig, hoppade och skrek viting, viting, viting. De vuxna antingen log åt oss och hälsade, skrattade eller gav oss arga blickar. Det är inte så konstigt att vi väckte uppståndelse. Där kom vi, en skolklass på 20 elever som turister och rundtur i deras hem. Det var tur att vår lärare sagt till att vi skulle lämna kamerorna hemma i alla fall. Fick själv lite dåligt samvete när jag gick runt med min flaska med rent vatten, speciellt när några barn sträckte sig efter den. Men jag var tvungen att ha den då det var rätt varmt och jag egentligen var sjuk. Dvs vatten var det enda som gjorde att jag inte svimmade.
Eftersom jag inte kunde höra vad vår "guide" sa då han gick lite framför och alla barn skrek så mycket gick jag och tittade runt istället. Kibera är väldigt vackert. Det ligger lite som i en dal med gräskullar runtomkring. Husen är av trä, plåt, eller betong och gatorna var lerpölar fulla med plastpåsar. Överallt satt lappar om något nytt träningscenter för aidsjuka som startat av någon organisation. Tydligen är det så att när man startar något nytt projekt sätter man upp lappar över hela Kibera. De satt verkligen överallt! Ofta satt de till och med på rad för att vara helt säkra på att alla ser.
Gatorna var fulla med lekande barn på rast, på väg hem från skolan eller bärandes på ett yngre syskon. Blev lite nyfiken över hur deras ryggar mår då barnen gick med sina småsyskon och de vuxna kvinnorna med vattendunkar och likande.
Överallt var det en väldig glädje. Man gläds åt det man har. Sen finns det otroligt mycket orättvisor och annat som inte är lika glädjande men det tar jag en annan dag.
Genom våra skolbesök i Kibera samt ett område som heter Dagoretti gjorde jag upptäckten att Alexandra är en populär person i någon tv-serie här. I ett klassrum började barnen till och med applådera när jag sa mitt namn.
Anledningen till våra studiebesök var att vi ska välja en praktikplats där vi ska vara varje fredageftermiddag under hösten som en del av kursen u-landskunskap.
Just nu lutar det åt att jag väljer "women power group", ett projekt med några aidssjuka kvinnor som sitter och gör vackra smycken samtidigt som de pratar om sina liv. En form av samtalsterapi alltså. Smyckena säljer de sedan för 1000 shilling, 100 sek. Pengarna går sedan till kvinnorna samt återinvesteras i projektet. Vår uppgift skulle vara att prata med kvinnorna samt hjälpa dem sälja smyckena. Deras lokal ligger i Kibera men priset gör att det inte är Kiberaborna själva som är målgruppen utan rikare kvinnor och där skulle alltså vi komma in i bilden.
Men jag är inte helt säker än utan vi får se var det blir jag praktiserar.
Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot praktiken.
Men idag fick vi ingen annanas utan en stor hemsk köttbit om jag tror 50% slängde. Då ska jag också tillägga att det inte är samma sak att slänga här som i skolan hemma. INGEN vill slänga är. Varje gång någon inser att den inte orkar äta upp gör den något av följande alternativ
1. Trycker i sig maten i alla fal
2. Hittar någon annan som kan tänka sig äta upp maten
3. Springer fram när ingen ser och slänger
4. Sprider ut maten på andras tallrikar så att alla slänger lite grann.
Varför är det en så stor sak då?
Jo för att vi bor i en stad där många går och lägger sig hungriga om kvällarna. Det är alltså en blandning av respekt mot framförallt den kenyanska personalen på skolan, insikt om världen utanför skolans murar samt internatföreståndarnas stränga tillsägelser om att mat inte får slängas.
Det gamla talesättet "tänk på barnen i Afrika" blir väldigt verkligt här.
Så när 50% slänger sina köttbitar är det alltså inte utan anledning.
Nu till något helt annat. Åkte i fredags ut till Kibera, östafrikas största slumområde. Det var en speciell upplevelse. För det första har det öst ner den senaste veckan, min samhällkunskapslärare jämförde regnet med att det är som att det sulle snöa i Sverige i maj. Allt regn har gjort marken helt lerig så det var inte det lättaste att gå på de 0små vägarna mellan husen. Vi bara väntade på att någon skulle ramla omkull. Dessutom ville alla barn vi mötte ta oss i hand och veta hur vi mådde, även om jag inte är helt säker på att de förstod att det var det de frågade. De såg nämligen väldigt förvirrade ut när jag faktiskt svarade på frågan. Ett barn tog tag i mig, hoppade och skrek viting, viting, viting. De vuxna antingen log åt oss och hälsade, skrattade eller gav oss arga blickar. Det är inte så konstigt att vi väckte uppståndelse. Där kom vi, en skolklass på 20 elever som turister och rundtur i deras hem. Det var tur att vår lärare sagt till att vi skulle lämna kamerorna hemma i alla fall. Fick själv lite dåligt samvete när jag gick runt med min flaska med rent vatten, speciellt när några barn sträckte sig efter den. Men jag var tvungen att ha den då det var rätt varmt och jag egentligen var sjuk. Dvs vatten var det enda som gjorde att jag inte svimmade.
Eftersom jag inte kunde höra vad vår "guide" sa då han gick lite framför och alla barn skrek så mycket gick jag och tittade runt istället. Kibera är väldigt vackert. Det ligger lite som i en dal med gräskullar runtomkring. Husen är av trä, plåt, eller betong och gatorna var lerpölar fulla med plastpåsar. Överallt satt lappar om något nytt träningscenter för aidsjuka som startat av någon organisation. Tydligen är det så att när man startar något nytt projekt sätter man upp lappar över hela Kibera. De satt verkligen överallt! Ofta satt de till och med på rad för att vara helt säkra på att alla ser.
Gatorna var fulla med lekande barn på rast, på väg hem från skolan eller bärandes på ett yngre syskon. Blev lite nyfiken över hur deras ryggar mår då barnen gick med sina småsyskon och de vuxna kvinnorna med vattendunkar och likande.
Överallt var det en väldig glädje. Man gläds åt det man har. Sen finns det otroligt mycket orättvisor och annat som inte är lika glädjande men det tar jag en annan dag.
Genom våra skolbesök i Kibera samt ett område som heter Dagoretti gjorde jag upptäckten att Alexandra är en populär person i någon tv-serie här. I ett klassrum började barnen till och med applådera när jag sa mitt namn.
Anledningen till våra studiebesök var att vi ska välja en praktikplats där vi ska vara varje fredageftermiddag under hösten som en del av kursen u-landskunskap.
Just nu lutar det åt att jag väljer "women power group", ett projekt med några aidssjuka kvinnor som sitter och gör vackra smycken samtidigt som de pratar om sina liv. En form av samtalsterapi alltså. Smyckena säljer de sedan för 1000 shilling, 100 sek. Pengarna går sedan till kvinnorna samt återinvesteras i projektet. Vår uppgift skulle vara att prata med kvinnorna samt hjälpa dem sälja smyckena. Deras lokal ligger i Kibera men priset gör att det inte är Kiberaborna själva som är målgruppen utan rikare kvinnor och där skulle alltså vi komma in i bilden.
Men jag är inte helt säker än utan vi får se var det blir jag praktiserar.
Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot praktiken.
tisdag 11 september 2007
Malewa
I helgen levde hela gymnasiet vildmarksliv i Malewa. Vi fick testa på höghöjds banor och olika teambuilding aktiviteter. Vi gick även en lång vandring över kullarna i stekande sol på småstigar täckta av stora växter.
Vi bodde i tält som inte gick att vara i på dagarna pga hettan medan de på kvällarna var alldeles för kalla.
Den största prövningen för oss var nog dassen vars dörrar väggar bestod av presenningar Det gällde att hoppas att det inte skulle börja blåsa så att dörren blåste upp och sjunga så att folk hörde att det var upptaget.
Det komiska med vårt vildmarksliv var att vi hade med oss kökspersonalen som lagade och ställde fram all mat. Våra måltider bestod alltså inte av korv med bröd eller annat som man brukar äta när man kampar utan vi fick sånt som chili con carne och kött med bakad potatis, majskorvar och vitlöksbröd. Så primitivt var alltså vårt vildmarksliv.
Naturen i Malewa går varken att besriva med ord eller bild. Det var helt otroligt vackert! När vi körde in på området, som ligger i en nationalpark, åkte vi förbi Zebror, Giraffer, Vildsvin mm.
Det som förstörde helgen lite var att så många mådde väldigt dåligt. C fick till och med diagnosen Malaria efter ett besök hos en doktor i närheten. Jag tror att det som mest stärkte gemenskapen var att alla blev lika irriterade när hon först inte fick åka hem trots sin svåra sjukdom. Men efter mycket övertalning skjutsade de till slut hem henne på lördagen så hon fick komma hem till sin moster och hennes familj.
Nu mår hon i alla fall mycket bättre och var till och med i skolan igen. Men jag tror inte att någon på skolan kommer slarva med sina malaria tabletter när vi åker ut i landet.
onsdag 5 september 2007
Religion, en privatsak
Jag vet inte om det bara är jag men enligt mig är religion något privat. Vad jag tror och inte tror är min ensak. Jag fick i läxa på religionen idag att fundera ut några exempel att dela med mig av nästa lektion om varför jag tror eller inte tror på Gud. Jag vet att det i min grupp finns de som tror starkt att det finns en Gud. Jag respekterar deras tro och jag vet att de i sin tur respekterar de som inte delar denna starka tro. Jag har bara inget behov av att nästa gång behöva sitta och argumentera för varför jag är en av dem. Som jag sa innan så tycker jag att det är min ensak.
Anledningen till att jag läser religion A, om man bortser från att kursen är obligatorisk, är att jag så objektivt som möjligt vill lära mig mer om de olika religionerna. Inte definiera min egen tro. Om jag tror på Allah, reinkarnation, Jesus eller något annat är upp till mig och inte något jag ska behöva motivera i ett klassrum.
En person som inte vill tala om vad den röstat på är inte tvungen men jag får i läxa att förklara min tro. Enligt mig är båda frågorna lika personliga och lika självklara att man ska få hålla för sig själv om det är det man vill.
Jag tror säkert att det finns någon mening med läxan men jag tycker ändå att det är ett ingrepp på privatlivet.
En sak vet jag i alla fall. Det här är en läxa jag inte tänker göra.
Anledningen till att jag läser religion A, om man bortser från att kursen är obligatorisk, är att jag så objektivt som möjligt vill lära mig mer om de olika religionerna. Inte definiera min egen tro. Om jag tror på Allah, reinkarnation, Jesus eller något annat är upp till mig och inte något jag ska behöva motivera i ett klassrum.
En person som inte vill tala om vad den röstat på är inte tvungen men jag får i läxa att förklara min tro. Enligt mig är båda frågorna lika personliga och lika självklara att man ska få hålla för sig själv om det är det man vill.
Jag tror säkert att det finns någon mening med läxan men jag tycker ändå att det är ett ingrepp på privatlivet.
En sak vet jag i alla fall. Det här är en läxa jag inte tänker göra.
tisdag 4 september 2007
Internatliv
Det är både positivt och negativt att bo på sin skola. Det negativa är att det är svårt att se skillnad på skoldag och fritid. Jag har kommit på mig själv med att stå utanför expeditionen vid åtta på kvällen och bli förvånad över att de inte är där.
Det positiva är att det alltid är nära hem. Dvs har man håltimme behöver man inte fundera på om man hinner hem eller inte, som jag gjort de senaste åren, utan nu är det ca 20 meter hem. Så idag när ja hade en två timmars håltimme passade jag och en tjej på att se pretty woman. Sen när den var slut var det bara att gå till nästa lektion.
Dessutom får jag sova mycket längre på morgonen. Kan inte direkt påstå att jag saknar resvägen på morgnarna
Nu har jag även börjat bekanta mig med området. Jag och en till tog en långpromenad på eftermiddagen för att kolla in området. Det enda vi gått till innan har varit Junction som ligger cirka 500 meter bort. Men nu gick vi längs bilvägarna och fick lite koll på vad som finns runtomkring. Dessutom fick jag äntligen köpa coca-cola från ett av alla coca-cola stånd. Inte för att jag var så sugen men jag har hela tiden sett dem när vi åkt med bussen och velat gå dit. De ser ut ungefär som stora coca-cola lådor.
Jag köpte även en majskorv från en kvinna vid vägen. Det sitter kvinnor och grillar majskorva lite överallt i staden och säljer dem för en krona styck. Jag kan inte ens tänka mig hur deras lungor mår med tanke på att vi tycker det är jobbigt att andas pga alla avgaser när vi bara går på promenad medan de sitter där hela dagarna.
Ullis har nu kommit fram till Canada. Mer om hennes nya liv kan ni läsa här
Det positiva är att det alltid är nära hem. Dvs har man håltimme behöver man inte fundera på om man hinner hem eller inte, som jag gjort de senaste åren, utan nu är det ca 20 meter hem. Så idag när ja hade en två timmars håltimme passade jag och en tjej på att se pretty woman. Sen när den var slut var det bara att gå till nästa lektion.
Dessutom får jag sova mycket längre på morgonen. Kan inte direkt påstå att jag saknar resvägen på morgnarna
Nu har jag även börjat bekanta mig med området. Jag och en till tog en långpromenad på eftermiddagen för att kolla in området. Det enda vi gått till innan har varit Junction som ligger cirka 500 meter bort. Men nu gick vi längs bilvägarna och fick lite koll på vad som finns runtomkring. Dessutom fick jag äntligen köpa coca-cola från ett av alla coca-cola stånd. Inte för att jag var så sugen men jag har hela tiden sett dem när vi åkt med bussen och velat gå dit. De ser ut ungefär som stora coca-cola lådor.
Jag köpte även en majskorv från en kvinna vid vägen. Det sitter kvinnor och grillar majskorva lite överallt i staden och säljer dem för en krona styck. Jag kan inte ens tänka mig hur deras lungor mår med tanke på att vi tycker det är jobbigt att andas pga alla avgaser när vi bara går på promenad medan de sitter där hela dagarna.
Ullis har nu kommit fram till Canada. Mer om hennes nya liv kan ni läsa här
måndag 3 september 2007
Måndag
Igår var vi på Nairobi nationalpark och fick bla se giraffer, lejon, strutsar, zebror mm. Vi körde runt i en skumpande buss i sex timmar och de sista timmarna sov i stort sett hela bussen.
Idag var en sån där skum dag igen. Vi har fortfarande inte fått helt ordning på våra scheman. Dessutom var de lektioner jag skulle ha inställda pga att lärarna var bortresta så det enda jag haft idag var klassråd.
Vi utnyttjade i alla fall tillfället till att åka till Yaya, ett köpcentrum som vi inte varit på en. Det är lite komiskt, vi har i stort sett bara varit på köpcentrum. Yaya har i och för sig en masai marknad också men när vi kom dit upptäckte jag att den bara finns på söndagar.
Jag hittade i alla fall bröd utan vete så nu behöver jag inte sitta helt mobbad på kvällsfikat med mina bananer.
Idag ska vi börja med lexis. Varje vardag kväll mellan 19 och 21 är obligatorisk läxis. Då ska vi vara inne å våra rum och plugga. Dessutom har vi frivillig läxis på söndagar. Jag har i och för sig inga läxor, gjorde min enda läxa i går så jag får väl sitta och läsa eller något.
Det är i alla fall skönt att det börjar bli lite mer vardag här. Det blir lite lugnare stämning på boardingen då.
lördag 1 september 2007
Städning
Lördag. Snart har jag varit här en vecka. Känns mycket längre.
Jag har spenderat förmiddagen med att städa. Varje lördag kommer mitt rum att inspekteras så att det är städat. Det är nämligen väldigt viktigt att det är ordentligt städat här så att vi inte får in myror, kackelackor och annat trevligt i rummen. Dessutom är luften här full av damm så vi måste damma av alla fönsterbrädor och hyllor ordentligt. Om vi inte städar får vi utegångsörbud. Men jag måste säga att det var lite intressant att städa här. Vi har ingen dammugare utan ska först sopa golven, men vi har ingen sopskyffel. Sen skulle vi torka golven men medan jag fyllde hinken med vatten blev halva jag blöt då enda stället jag kunde komma på att få vatten fån var duschen som sitter högt upp på väggen. Alltså fick jag hålla upp hinken långt oanför huvudet och när jag insåg hur opraktiskt det var fick jag ropa på min rumsgranne som fick stänga av vattnet. Men som sagt hann halva jag bli blöt. Får nog komma på ett bättre sätt till nästa vecka.
Idag ska alla barn på skolan och de föräldrar som finns i landet ha aktivitetsdag. Dessutom ska all svensk personal och de holländska barnen med familjer vara med. Svenska skolan hyr nämligen ut lokaler till holländska skolan som har elever från 1 - 12 år
Det ska bli roligt att få se alla barn och deras föräldrar. Hittills har jag bara sett småbarnen när de är ute och leker när jag har varit på väg till lekion.
Tråkigt bara att inte den kenyanska personalen och deras familjer kommer vara med.
Men de svenska barnen verkar uppspelta. Jag har redan fått lyssna på när de försökte rappa på kiswahili i en mikrofon de fick tag på. Dessutom kom det in ett och annat skrik som ekade ut över området.
Förhoppningsvis leder dagen till att jag får lite bätttre koll på de barn som går i för- och grundskolan.
Får se vad vi får göra ikväll. Det har nämnts något om bio men vi får väl se.
Jag har spenderat förmiddagen med att städa. Varje lördag kommer mitt rum att inspekteras så att det är städat. Det är nämligen väldigt viktigt att det är ordentligt städat här så att vi inte får in myror, kackelackor och annat trevligt i rummen. Dessutom är luften här full av damm så vi måste damma av alla fönsterbrädor och hyllor ordentligt. Om vi inte städar får vi utegångsörbud. Men jag måste säga att det var lite intressant att städa här. Vi har ingen dammugare utan ska först sopa golven, men vi har ingen sopskyffel. Sen skulle vi torka golven men medan jag fyllde hinken med vatten blev halva jag blöt då enda stället jag kunde komma på att få vatten fån var duschen som sitter högt upp på väggen. Alltså fick jag hålla upp hinken långt oanför huvudet och när jag insåg hur opraktiskt det var fick jag ropa på min rumsgranne som fick stänga av vattnet. Men som sagt hann halva jag bli blöt. Får nog komma på ett bättre sätt till nästa vecka.
Idag ska alla barn på skolan och de föräldrar som finns i landet ha aktivitetsdag. Dessutom ska all svensk personal och de holländska barnen med familjer vara med. Svenska skolan hyr nämligen ut lokaler till holländska skolan som har elever från 1 - 12 år
Det ska bli roligt att få se alla barn och deras föräldrar. Hittills har jag bara sett småbarnen när de är ute och leker när jag har varit på väg till lekion.
Tråkigt bara att inte den kenyanska personalen och deras familjer kommer vara med.
Men de svenska barnen verkar uppspelta. Jag har redan fått lyssna på när de försökte rappa på kiswahili i en mikrofon de fick tag på. Dessutom kom det in ett och annat skrik som ekade ut över området.
Förhoppningsvis leder dagen till att jag får lite bätttre koll på de barn som går i för- och grundskolan.
Får se vad vi får göra ikväll. Det har nämnts något om bio men vi får väl se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
