Matvanor samt studiebesök

Den här veckan har skolan blivit allt intensivare och läxorna allt fler. Kommer nog att bli en sen kväll idag med alla läxor. Speciellt med tanke på att maten idag var så hemskt att vi måste åka och handla något annat att äta. På helgerna äter vi nämligen bara brunch och middag så när middagen är så hemskt att man bara får i sig en halv potatis är det inte riktigt hållbart om man sen ska plugga. Maten här brukar vara riktigt god. Det enda man kan anmärka på är hur nyttig den egentligen är. Vi har på de här tre veckorna hunnit få både pizza och pommes frites två gånger, men annars är den riktigt god. Det bästa är all färsk annans vi får, jag skulle kunna leva på bara det!
Men idag fick vi ingen annanas utan en stor hemsk köttbit om jag tror 50% slängde. Då ska jag också tillägga att det inte är samma sak att slänga här som i skolan hemma. INGEN vill slänga är. Varje gång någon inser att den inte orkar äta upp gör den något av följande alternativ
1. Trycker i sig maten i alla fal
2. Hittar någon annan som kan tänka sig äta upp maten
3. Springer fram när ingen ser och slänger
4. Sprider ut maten på andras tallrikar så att alla slänger lite grann.

Varför är det en så stor sak då?
Jo för att vi bor i en stad där många går och lägger sig hungriga om kvällarna. Det är alltså en blandning av respekt mot framförallt den kenyanska personalen på skolan, insikt om världen utanför skolans murar samt internatföreståndarnas stränga tillsägelser om att mat inte får slängas.
Det gamla talesättet "tänk på barnen i Afrika" blir väldigt verkligt här.
Så när 50% slänger sina köttbitar är det alltså inte utan anledning.

Nu till något helt annat. Åkte i fredags ut till Kibera, östafrikas största slumområde. Det var en speciell upplevelse. För det första har det öst ner den senaste veckan, min samhällkunskapslärare jämförde regnet med att det är som att det sulle snöa i Sverige i maj. Allt regn har gjort marken helt lerig så det var inte det lättaste att gå på de 0små vägarna mellan husen. Vi bara väntade på att någon skulle ramla omkull. Dessutom ville alla barn vi mötte ta oss i hand och veta hur vi mådde, även om jag inte är helt säker på att de förstod att det var det de frågade. De såg nämligen väldigt förvirrade ut när jag faktiskt svarade på frågan. Ett barn tog tag i mig, hoppade och skrek viting, viting, viting. De vuxna antingen log åt oss och hälsade, skrattade eller gav oss arga blickar. Det är inte så konstigt att vi väckte uppståndelse. Där kom vi, en skolklass på 20 elever som turister och rundtur i deras hem. Det var tur att vår lärare sagt till att vi skulle lämna kamerorna hemma i alla fall. Fick själv lite dåligt samvete när jag gick runt med min flaska med rent vatten, speciellt när några barn sträckte sig efter den. Men jag var tvungen att ha den då det var rätt varmt och jag egentligen var sjuk. Dvs vatten var det enda som gjorde att jag inte svimmade.
Eftersom jag inte kunde höra vad vår "guide" sa då han gick lite framför och alla barn skrek så mycket gick jag och tittade runt istället. Kibera är väldigt vackert. Det ligger lite som i en dal med gräskullar runtomkring. Husen är av trä, plåt, eller betong och gatorna var lerpölar fulla med plastpåsar. Överallt satt lappar om något nytt träningscenter för aidsjuka som startat av någon organisation. Tydligen är det så att när man startar något nytt projekt sätter man upp lappar över hela Kibera. De satt verkligen överallt! Ofta satt de till och med på rad för att vara helt säkra på att alla ser.
Gatorna var fulla med lekande barn på rast, på väg hem från skolan eller bärandes på ett yngre syskon. Blev lite nyfiken över hur deras ryggar mår då barnen gick med sina småsyskon och de vuxna kvinnorna med vattendunkar och likande.

Överallt var det en väldig glädje. Man gläds åt det man har. Sen finns det otroligt mycket orättvisor och annat som inte är lika glädjande men det tar jag en annan dag.

Genom våra skolbesök i Kibera samt ett område som heter Dagoretti gjorde jag upptäckten att Alexandra är en populär person i någon tv-serie här. I ett klassrum började barnen till och med applådera när jag sa mitt namn.

Anledningen till våra studiebesök var att vi ska välja en praktikplats där vi ska vara varje fredageftermiddag under hösten som en del av kursen u-landskunskap.
Just nu lutar det åt att jag väljer "women power group", ett projekt med några aidssjuka kvinnor som sitter och gör vackra smycken samtidigt som de pratar om sina liv. En form av samtalsterapi alltså. Smyckena säljer de sedan för 1000 shilling, 100 sek. Pengarna går sedan till kvinnorna samt återinvesteras i projektet. Vår uppgift skulle vara att prata med kvinnorna samt hjälpa dem sälja smyckena. Deras lokal ligger i Kibera men priset gör att det inte är Kiberaborna själva som är målgruppen utan rikare kvinnor och där skulle alltså vi komma in i bilden.
Men jag är inte helt säker än utan vi får se var det blir jag praktiserar.
Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot praktiken.