Hemresan närmar sig med stormsteg

Om ca en vecka kommer Ullis hem till Sverige, hon och jag lämnade Sverige ungefär samtidigt så att hon nu åker tillbaka får mig verkligen inse att det är min tur snart. Dessutom går det inte en dag utan att jag blir påminnd om det av någon här. Inte bara är det få veckor kvar, de går så förfärligt fort. Känns snarare som att de består av två dagar än sju. I höstas räknade vi hur länge vi varit här, nu räknar vi hur lite tid vi har kvar. Tecknen är verkligen överallt, just nu blir jag påmind om det varje gång jag ska försöka hitta mina kläder då allt för tillfället är nerpackat i resväskor för att jag ska få en bild av hur mycket jag kan ta med mig på planet och hur mycket jag måste skicka i kartonger. Vi fick nämligen hit dem i veckan och vi ska skicka iväg dem inom de närmsta veckorna. Jag har lite mer packning nu än när jag åkte hit om man säger så... Sen i tisdags har jag även tiderna för hemresan klara.


Det är inte så att jag inte ser fram emot att komma hem, tro mig det gör jag verkligen. Träffa alla vänner, familjen och att få mitt liv samt min myndighet tillbaka är det jag längtar mest efter. Samtidigt är jag livrädd, helt stört hur nervös jag är över att komma tillbaka till mitt gamla liv och alla där hemma. Sen är det ju det där med att lämna allt här. Nu har jag ju vant mig med min vardag här och känner mig riktigt hemma. Dessutom kommer jag sakna att bo med mina tjejer. Jag som alltid varit ensambarn och tyckt det är skönt att få vara för mig själv har blivit helt sällskapssjuk och umgås med folk dygnet runt. Visst stänger jag in mig på rummet ibland men det går sällan en hel timme utan att någon knackar på eller att jag hör hur de pratar om något spännande utanför dörren så att jag bara blir tvungen att lägga mig i. Jag kommer verkligen sakna vår lilla korridor!

Nästa helg ska jag träffa min vän Sara, som då blir den första vännen hemifrån som jag träffar sen augusti. Nervöst.