Kibera

Kom precis tillbaka från min tur till Kibera. Jag blev imponerad för ordföranden till skolan där jag praktiserar följde med Francis och mötte oss på skolan. Sen visade han runt mamma och pappa ordentligt. Det var riktigt kul att komma dit för de har slitit hårt under julen med att tillverka bänkar, göra ett kontor för rektorn mm. Sen tog vi en tur upp till området Olympic där nästan allt var förstört. Det som förut var ett fint center var nu bara ett mörkt skal och runt omkring var allt nedbrännt. Man kunde se hur människor försökte fortsätta med sina verksamheter trots att deras lokaler var totalförstörda. Även om det vart tungt att se är jag glad att jag kom dit och fick en chans att på riktigt se den förstörelse som skett. Det som skrämde mig mest var att inte ständigt höra den ekande barnkören ropa "how are you, how are you". Visst var det en del sånt men i vanliga fall kan man inte gå en meter utan att höra ropen från alla håll. Det visar bara att även om vardagen börjat återvända är allt långt ifrån som vanligt. Det kan man om inte annat se på de ca 100 000 Kiberabor som är på flykt och hur siffran ökar varje dag.