Ett nytt Nairobi

De senaste dagarnas stridigheter har ytterligare ökat klyftan mellan svarta och vita i Kenya. Vi vita blir egentligen inte så påverkade av oroligheterna, inte i klass med kenyanerna. Det har under hela tiden jag varit här varit stor uppdelning mellan svarta och vita, något jag stundvis har tyckt varit oerhört påfrestande. Vi kommer in på alla klubbar, oavsett ålder, de ställen vi äter på finns det bara vita och några få kenyaner som har det gott ställt. Vi springer till nakumatt och köper godis, badar i poolen, solar på håltimmarna. Men det här är inget mot hur det ser ut nu. Nu har många förlorat sina hem, har svårt att ha råd med mat och oroar sig för sina familjers framtid. Affärsverksamheter har blivit totalförstörda och många har förlorat allt. Under tiden går vi här och försöker underhålla oss. Badar, pratar, ser på nyheterna och försöker på alla sätt följa vad som händer. Men vi kan handla mat utan problem, vi sitter helt säkra på svenska skolan och vet att om saker och ting blir alltför hemskt hämtar UD hem oss till Sverige, där vi har våra hem. Det är som att mellanrummet mellan oss är så enormt att det är omöjligt att komma förbi. Ta bara personalen på skolan. Vi hälsar artigt, både de och jag talar (som seden säger) om att vi mår bra, men bakom det tappra leedet döljer sig någonting helt annat, en stark rädsla för landets framtid, en rädsla för vilka som inte lever när de kommer hem från jobbet, om deras hem står kvar.

Vakterna som i vanliga fall aldrig kan sluta prata ler nu lite försiktigt, men säger inte mycket. Kenya som var påväg framåt, som var en förebild för resten av östafrika har nu tagit ett stort kliv bakåt. För en vecka sedan hade jag en plan för hur jag skulle få rinnande vatten till min skola i Kibera och hur de därigenom skulle få mat av WFO (world food program), i stort sett allt var klart. De hade redan fått tankar av UNICEf, det som behövdes var att lägga rör, något min pappa råkar arbeta med. Han skulle alltså hjälpa mig få ihop pengarna som behövdes och så skulle jag med en lärares hjälp försöka få tillstånd av staten. Det fanns mycket att göra men mycket som kunde göras. Idag vet jag inte ens om skolan står kvar. Kyrkor, skolor och hem är nedbrända. I vissa områden är det bara att börja om från noll och det kommer ta tid.